fbpx

Omsorgens revolutionära praktik i Ami-Ro Skölds Butiken

Butiken (2023)
Butiken (2023)

I ett samhälle där arbete slukar en stor del av vår tid och de dagliga levnadsförhållandena blir allt mer prekära, framstår mellanmänsklig omsorg som en radikal motpol. Anna Remmets skriver om Ami-Ro Skölds Butiken, en av årets mest egensinniga upplevelser som i veckan Guldbaggenominerades i kategorin Bästa film.

Hur kan vi formulera en berättelse om omsorg som alternativ till ett kapitalistiskt rovdjurssamhälle, utan att samtidigt hemfalla åt könade föreställningar om omsorg som något specifikt kvinnligt, och kvinnor som ”naturligt” vårdande? Kvinnor utför fortfarande till största delen det obetalda reproduktiva omvårdnadsarbetet i hemmet. Något som enligt marxistiska feminister inte har hotat den kapitalistiska ordningen, utan tvärtom upprätthållit den genom att producera och reproducera arbetskraft till det kapitalistiska maskineriet.

Detta var något jag  tänkte på när när jag såg Ami-Ro Skölds film Butiken som i veckan fick en Guldbaggenominering i kategorin Bästa regi. Precis som i sina tidigare filmer arbetar Sköld med en blandning av riktiga skådespelare och olika typer av animationer. Greppet introducerades i Nasty old people (2009) där Sköld använder sax och papper och utvecklades i internationellt hyllade Granny’s dancing on the table från 2016. Hen har även distribuerat sina filmer på okonventionella sätt: Nasty old people hade premiär på Pirate Bay och Granny’s dancing on the table fanns tillgänglig online samma dag som den hade biopremiär. Butiken är en av det gångna årets mest minnesvärda och egensinniga filmer. Men den visar också hur svårt det är att komma förbi etablerade bilder av (könad) omsorg. 

Butiken (2023)
Butiken (2023)

Butiken är en både rolig, sorglig och starkt arbetskritisk film som med en blandning av  skådespelare och animerade lerfigurer berättar om en lågprisbutik någonstans i Sverige. Här slåss kunder om kyckling på rea medan personalen slåss om de timmar som hela tiden blir färre när cheferna kommer med hyvlingskrav. Filmen presenterar ett myller av mer eller mindre kantstötta karaktärer men framförallt kretsar den kring Eleni som blir befordrad till butikschef och snabbt förvandlas till en tyrann. En småpåve som hela tiden känner sin egen chefs piska vinande i nacken samtidigt som hennes tidigare kollegor tillika vänner börjar avsky henne.

Bland Elenis tidigare förtrogna finns Jackie som desperat jagar timmar samtidigt som hon och hennes pojkvän till sin stora glädje får veta att de väntar barn. I butiken arbetar också en ensamstående pappa som trots en lika desperat jakt på timmar inte kan betala sina räkningar och till sist går sönder när kronofogden är på väg att ta med sig hans döttrars älskade skridskor. Två butiksanställda spanar mot ett läger med hemlösa i närheten och funderar över om dessa kan vara farliga eftersom hunger får människor att göra vad som helst. Ironin blir uppenbar då det är de anställdas hungriga jakt efter arbetstimmar som framstår som alltmer desperat. 

Vi får se hur det lågavlönade, slitsamma och stressiga arbetet maler ner relationer, solidaritet och hälsa. Hur empati och omsorg  omöjliggörs när arbetet stjäl både tid och ork. 

Under sådana omständigheter kan alltså omsorg bli en radikal praktik: ett försök att vägra låta sig tömmas på empati och att karva ut tid för det som egentligen inte finns. Ett motstånd som kan finnas i det stora och i det lilla. Detta blir tydligt bland de hemlösa som har övergivits av samhället men har en gemenskap som är omöjlig för de anställda i butiken att dela. De sistnämnda tvingas istället att konkurrera om timmar, medan de hemlösa solidariskt delar på den mat de lyckas komma över i butikens svinncontainer. Eller som i kärleken mellan Jackie och hennes partner och deras glädje över det väntade barnet, och de korta stunderna (innan mobilen plingar om nya arbetspass) av lek och glädje mellan pappan och hans döttrar.

Å ena sidan finns här alltså en kollektivistisk bild av omsorg, representerad av gemenskapen bland de hemlösa. Där finns också vårdande män, som den ensamstående pappan och även Jackies partner. Men trots att filmen visar upp en bred flora av gemenskaper, för vilket den bland annat hyllades i DN, får det biologiska moderskapet ändå uppta berättelsens mest centrala plats. 

Butiken (2023)
Butiken (2023)

Eleni som tvingas avbryta sin föräldraledighet för att gå in som butikschef pumpar frenetiskt mjölk och lämnar barnet hos sin egen mamma på dagarna. Hennes alltmer jagade ansikte och sinande bröst är å ena sidan en bild av det reproduktiva arbete som arbetarkvinnor i alla tider har utfört jämte andra dränerande jobb. Men bildspråket förmedlar samtidigt att Elenis mänsklighet och omsorgsförmåga (både gentemot sitt barn och sina anställda) rinner ur henne och sinar tillsammans med mjölken. Parallellt får vi alltså följa Jackies graviditet, till en början glädjefylld men som sedan slutar i tragedi. Kanske på grund av det hårda arbetet, men det förblir outtalat. Den omsorg som framställs som den kapitalistiska exploateringens motpol kopplas genom återkommande bilder på bröstmjölk och växande magar till biologin, till en föreställning om ”det naturliga”. 

”Naturen” som motpol till kapitalismens råhet återkommer i parallellhistorien om de hemlösa vid vattnet. Det finns en viss romantisk naivitet i skildringen av deras fattiga men kärleksfulla tillvaro i en lummig, prunkande natur som knyter an till gamla föreställningar om det ”fria” vagabondlivet och naturens förädlande inverkan på människor. I slutet är det som att denna natur vinner en åtminstone tillfällig seger. I en drömlik, leranimerad sekvens väller de jästa och konserverade grönsaker som de hemlösa förvarar i sitt läger in över butikens sterila och mekaniska territorium. Eleni för sitt barn till bröstet och ammar. Och möjligtvis ”vaknar” till och med det dödförklarade barnet i Jackies mage. 

Naturens offensiv (eller hämnd?) kan man tolka som en kommentar på hur den kapitalistiska produktionen (symboliserad av butiken) har trängt undan och exploaterat naturen liksom den exploaterar människor. 

Kanske är det fel att leta efter alternativa visioner i Butikens arbetskritik. Dels därför att filmen är ett konstverk och hur politiska de än må vara har konstverk ingen skyldighet att utgöra manualer. Dessutom: inom ramen för de prekära villkor som de timanställda i butiken lever under, framstår facklig organisering för att inte tala om revolution som omöjlig. Det enda som återstår är att, i likhet med den ensamstående pappan, dra till skogs. Men jag kan ändå önska mig en arbetskritik där räddningen inte ligger i återgången till en föreställt ”okorrumperad” natur. En arbetskritik som motstår nostalgins och romantiseringens locktoner. Att en på många sätt lysande skarp film som Butiken inte fullt ut lyckas med detta, säger något om hur starka dessa locktoner är.  

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.