fbpx

Intervju: Nils Petter Löfstedt

På Hvitfeldtska bodde vi (2023)
På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

Drygt 20 år efter att Göteborgskravallerna ägde rum kom Nils Petter Löfstedts dokumentär som skildrar händelserna inifrån Hvitfeldtska gymnasiet. Anton Halldin har träffat regissören.

Ursprungligen publicerat i FLM Vår nr. 62.

Som fotograf var Nils Petter Löfstedt under flera år verksam som assistent hos dokumentärfotografen och arbetarskildraren Jean Hermanson. Någon gång under denna tid började en dokumentärfilm ta form – tills den dag Jean Hermanson plötsligt går bort.

Kvar blir fotografierna. Svartvita fotografier, med sällan skådad närhet och värme, på de arbetare som fångats på bild av dokumentärfotografens kamera, på arbetsplatser i sextio- och sjuttiotalets Sverige. Jean Hermansons hade ofta ångrat att han aldrig antecknat namnen på de som fotograferades. Med sin filmkamera började Löfstedt så söka upp dessa människor, för att låta dem berätta.

Det är denna historia som är skildrad i sensationella Himlens Mörkrum, från 2017, i vilken den malmöbaserade regissören själv även blir drivande i att lyfta fram den rika kulturskatt som ryms i Hermansons samlade fotografiska verk.

Nils-Petter Löfstedt
Nils-Petter Löfstedt

En uppföljare har utlovats, med den nästan kaxigt blockbusterlogiska titeln Himlens Mörkrum 2. Därför var vi nog flera som blev överraskade när en helt annan film, På Hvitfeldtska bodde vi, dök upp i programmet till årets filmfestival i Göteborg. Med ett liknande upplägg är det denna gång Löfstedts egna fotografier som står i centrum. Som ung fotograf reste han till Göteborg för att vara del av och dokumentera den aktivism som formerats mot EU-toppmötet som hölls i staden år 2001. Efter visning av filmen möter FLM upp Löfstedt på café, en vintergrå filmfestivaldag – dock djupt rörd och omskakad, av en film som river upp de öppna sår som staden Göteborg aldrig riktigt behandlat.

– Vi är ju känslofilmare, berättar Löfstedt.

Och med ”vi” menas här Nils Petter Löfstedt och brodern Johan Löfstedt, själv filmskapare, som står för klippning, och producentskap genom produktionsbolaget Stavro.

– Vi vill ju att det skall kännas. Jag vill också att det skall vara på riktigt när man filmar, att det skall kännas i hjärtat på en. Göteborg 2001 (”Göteborgskravallerna”) har ju tacklats jättemycket journalistiskt under åren. Så det kändes intressant att istället tackla detta med poesi, med filmhantverk och med känsla.

När kände du att det fanns en film här, i fotografierna från Göteborg?

– Det kände jag när jag fick lite napp på att folk kan tänka sig att vara med. Då kände jag att här har vi en kortfilm med mina stillbilder, det var ju ingången till det här projektet. Och när man kände att det skulle bli en långfilm, det var när vi ramlade över de olika videomaterialen. Som ju blev ett jättematerial, som vi fick.

I både Himlens Mörkrum och På Hvitfeldtska bodde vi är det fotografiska hantverket väldigt närvarande. När tog du själv steget från fotografi till att även börja arbeta med dokumentärfilm? Hur är din relation formerna emellan?

– Jag har ju alltid dragits till dokumentärfotografi. Så jag var ju i Göteborg (under protesterna, 2001) med någon slags dokumentärfotografisk ambition, med två analoga kameror och femton rullar film. Sedan har jag mer och mer glidit in i filmvärlden. Men med mitt arbetssätt så vill jag jobba på liknande vis, som en dokumentärfotograf: litet, enkelt. Jag sköter ju ljud och allting själv när jag filmar. Just för att kunna få till fina möten, för att inte behöva ha någonting som distraherar. Och för att det ger möjligheten att kunna jobba längre, och kunna återkomma. Jag tror inte att Hans Abrahamsson och jag hade gråtit (i en rörande scen i På Hvitfeldtska bodde vi) om vi hade haft en producent och en ljudansvarig i samma rum.

På Hvitfeldtska bodde vi har gjorts jämsides med arbetet kring kommande Himlens Mörkrum 2. Har det varit svårt att bolla mellan de olika projekten?

– Nä, det har faktiskt inte varit så svårt som det låter. När det är en film som På Hvitfeldtska bodde vi, då har jag haft filmen ”i hjärtat”, liksom. Jag har mer och mer litat på att gå på någon sorts känsla. I början, när jag skulle filma kända personer, första gången, då blev jag mer nervös, och började förbereda mig mer, anteckna mer, tänka mer. Och det gjorde att det blev sämre, liksom.

Eftersom jag inte var helt närvarande i stunden. Så istället försöker jag bara vara nyfiken, låta saker hända. Så jag har ju inte ett papper med mig, ”det här måste jag få med, och det här”. Det skall vara lite som jazz, tänker jag, när man filmar. Fritt. Så det har gått väldigt bra att hoppa mellan projekt, skulle jag säga.

På Hvitfeldtska bodde vi (2023)
På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

Finns det något eller några namn inom just film som du känner dig inspirerad av?

– Ja. Men jag har glömt namnet… Det var en film som jag och Jean Hermanson satt och kollade på, med sådana där långa, svartvita tagningar. Jag har fått frågan flera gånger, och jag kommer aldrig ihåg namnet. Men det är liksom den känslan som är i de bilderna, som jag… Men annars är jag rätt dålig på att titta på film, måste jag erkänna. Men jag längtar efter att inte hålla på med film, för att istället kunna titta på film (skratt).

– Det var framför allt en scen, som vi tittade på, om och om igen. Som bara var en långsam åkning, i svartvitt, två personer som går, det blåser kraftigt och löven yr i luften…

Det är här som undertecknad prickar in ungerska regissören Béla Tarr. Senare bläddrar Nils Petter Löfstedt i sin telefon bland de klipp från Sátántangó (1994) och Werckmeister Harmóniák (2000) som ligger utlagda på Youtube. (Under en uppföljande mailkorrespondens kommer det att visa sig att den aktuella scenen kommer från den tidigare av filmerna.) 

– Vi satt och tittade på det där och bara njöt. Det du ser i början på Himlens Mörkrum, där Jean går runt med kameran, jag går ju bakom… Det är ju direkt inspirerat, ”nu filmar vi på det här viset”.

Tiden med Jean Hermanson måste ha betytt mycket även kreativt och konstnärsmässigt. Hände det att ni bollade idéer?

– Det var ju min utbildning, när jag var hos honom. I dokumentärfilm, i dokumentärfotografi, i dokumentärt förhållningssätt. Det var ju inte så att jag fick en lön, utan jag åkte ju dit efter jobbet, eller på helgen. Hade jag en ledig dag så var jag där. Jag åkte och filmade Piren (dokumentärfilmsdebut och fotobok, 2010), och tog bilder, så åkte jag hem till Jean Hermanson och visade upp grejer för honom. Och han gav tips och råd, så han var ju verkligen med i det projektet

Som fotograf, finns det utbildning inom fotografi i bakgrunden?

– Jag gick ett år på dokumentärfotolinje, på en folkhögskola. Men jag har aldrig riktigt tyckt om skolan så mycket, så jag kände att det är inget för mig att läsa vidare. Istället har jag haft jobb, och jobbat med jättemycket olika saker. Och sedan har det långsamt kunnat gå ner till femtio procent, under flera år. Den sista tiden har jag ju kunnat leva på det här, men det har varit en lång process. – Jag har jobbat i skogen, i vården, i gruppbostad med gamla, som ledsagare, jag har jobbat på kontor, i fotoaffärer, matbutik. Jag har ju gjort väldigt mycket. Men som filmare ser jag det som en jättebra erfarenhet, att ha varit i de här olika miljöerna.

Jag uppskattar verkligen att den här bakgrunden som du beskriver, med erfarenheterna från alla dessa arbeten, är närvarande i dina filmer.

– Det är vad jag brinner för, i film, och de två kommande projekten (Himlens Mörkrum 2 och en film om vårdarbete), de handlar ju om arbetarklass, och där jag kommer ifrån. Och de yrkena som, liksom, inte syns. Det där fanns ju även i Jean Hermansons liv, och vi fastnade ju för varandra, delvis, för att vi är intresserade av vår bakgrund i kulturen. Vård- och omsorgsfilmen ligger mig egentligen närmare om hjärtat än Himlens Mörkrum, för det är ju något som jag själv jobbat med, mycket. Min mamma och pappa har jobbat med det. Det är nära där jag kommer ifrån.

På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

Just detta slogs jag av i På Hvitfeldtska bodde vi, att dessa berättelser inte har synts, inte har lyfts fram förut.

– Om jag kommer till en arbetsplats, och det är någon där som säger att, ”jag kan berätta”, då blir jag kanske inte alltid så intresserad, av just det. För då vet jag ju att den här personen redan har berättat det här. Jag blir mer intresserad av den som säger, ”jag har inget att berätta”. Det är där jag vill vara. Just nu filmar jag på en förskola, där ingen vill berätta, ingen vill synas. Det är där som jag vill vara, vid det som vi inte hör. Och det är samma med På Hvitfeldtska bodde vi. Just att de inte har fått berätta om detta. Det tycker jag är dokumentärens uppgift, att ta fram det som inte hörs, som inte syns.

Och vad kommer vi att få se i Himlens Mörkrum 2?

– Jean Hermanson och Folke Isaksson reste runt och besökte arbetsplatser över hela Sverige, ungefär kring -68 till -70. Dels besökte de verkstadsgolv, som SKF och Volvo, men också järnverk och gjuterier. På dagarna fotograferade de, på arbetsplatserna, och då fick de kontakt med vissa, som de kände att, ”det här var spännande”. Så bestämde de träff, efter jobbet. Så hade de med sig en bandspelare, som du har här (visar mot diktafonen), så satte de igång den, och så sa de: du kan vara anonym, så du kan säga vad du känner för. Och så hade de långa samtal. I första Himlens Mörkrum så har jag ju jobbat med bilderna. Och de får liv på de här bruksorterna, de får sin historia. Men i tvåan kommer vi jobba med ljudbanden. För det händer någonting med bilden när vi får höra rösten. Bild och ljud, blir också filmen.

– Vi har kanske filmat 70% eller så. Nu väntar vi på att ljuset skall komma tillbaka, så att det blir enklare att jobba.

 

På Hvitfeldtska bodde vi finns att se på SVT Play.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.