fbpx

Recension: En sommar

En sommar (2023)
En sommar (2023)

Rebecka Bülow ser hur cinéma du corps har gjort ansiktet till sexualitetens skådesplats i en elegant betraktelse över begärets fallhöjd.

Anne är en vacker, ljusblond, medelålders jurist som bor i en stor villa med sin make och deras två små tvillingdöttrar. Hon har en meningsfull karriär, ett harmoniskt familjeliv – en tillvaro som när som helst kan försvinna. För det finns snedsteg som kan få livsbygget att rasa. Anne både fruktar och längtar efter att kliva snett. I en dialog förklarar hon sin teori om svindel: det är egentligen inte rädsla att falla, utan rädsla för det egna begäret att kliva ut över kanten. 

Vilket specifikt fall och begär som Anne syftar på blir tydligt när makens snygge tonårsson Théo flyttar in. Historien bygger på danska May el-Toukhys Hjärter dam från 2019, där Trine Dyrholm och Gustav Lindh spelade huvudrollerna. I likhet med sin förlaga dröjer det inte länge innan Anne inleder en sexuell relation med styvsonen. Ett snedsteg så enormt att hon kan förstöra både Théos och sitt eget liv för gott. 

Men det är varken det moraliskt vidriga i Annes handlingar eller de ödesdigra konsekvenserna som är huvudfokus i den franska regissören Catherine Breillats nya drama. Filmens stora styrka är att den snarare sätter själva begäret och rädslan i centrum. 

Regissören gör detta genom att fokusera på ansikten. Ansiktet är ju en plats där starka känslor tar sig mycket finstilta uttryck. Trots att det är en enormt sexuellt laddad film så blir den övriga delen av kroppen sekundär. Långa närbilder på ansikten låter mig studera blickar, öppna och stängda munnar, tysta tårar och darrningar. 

Ansiktena utgör en spännande film. De är så laddade av känslor och känslor både har och skapar dramaturgi. I de stora affekterna råkar vi fatta knäppa beslut, ger upp, släpper taget och faller in i förälskelse. Jag tittar på Anne och Théo och undrar vilka vändpunkter som utspelar sig innanför deras glansiga ögon, samt vilka av dessa som ska leta sig ut i det yttre dramat.

Särskilt orgasmerna uppfattar jag som ett slags vändpunkter. Att komma verkar vara det totala fallet utan återvändo. Även här letar sig Breillat till ansiktena. Sexscenerna visar knappt alls Théos eller Annes kroppar, utan bara minspelen som transformeras mot klimax. 

Det fungerar mycket bra, dels på grund av Léa Druckers (Anne) och Samuel Kirchners (Théo) skådespeleri, dels till följd av ett uttänkt kameraarbete och kloka beslut i klipprummet. Jag gillar hur dialogerna är filmade. Breillat undviker att klippa mellan karaktärerna i snabba kryss, istället väljer hon ofta en mjukt rörlig kamera i tvåbilder eller långa närbilder. Jag får möjlighet att oavbruten se hur karaktärerna skiftar mellan reaktioner. 

Det begärsdrivna fallet kontrasteras mot en städad övre medelklassyta. Anne bär knälånga välskräddade klänningar med höga ringningar. Stilettklackarna däremot utgör en slags erotisk spricka i ytan, särskilt eftersom bilderna på dessa upprepas nästan till överdrift. I en scen ligger Théo och Anne på mage i gräset och pratar, stödda på armbågarna. De filmas framifrån, så att ansiktena är i förgrund. Men för några sekunder glider deras huvuden isär och bakgrunden blottas. Och där syns just en vass klacksko. 

Kameran plockar ut och avslöjar den här typen av detaljer, istället för att fånga Anne och Théo som hela människor. Théo är en samling attribut: bar överkropp, blött rufsigt hår, lätt öppen mun. Det stereotypa och accentueringen av detaljer istället för hela karaktärer skapar distans. Jag har ofta svårt för filmer med mycket distans till karaktärerna, men i detta fall kliver jag längre ifrån de mänskliga subjekten för att istället dras närmre känslohettan och medföljande gränslösa handlingar.

Catherine Breillats filmer brukar räknas till filmströmningen Cinema du corps där närhet och distans till kropp och sexualitet har andra regler. Dit räknas bland annat Lars von Triers Antichrist samt Julia Ducournaus Titane. Gemensamt för dessa verk är uppfattningen om sexualitet som en skådeplats för maktkamper och inre transformationer, men mer sällan för klassisk romantik och moral.

I en film där moralen suddats ut så kan vad som helst hända. “Du är galen… galen i mig”, säger Théo till Anne sent i handlingen, vilket visserligen är sant, hon är galen, elak, brottslig. Men detta har för länge sedan slutat vara frågan. Annes gränslöshet är snarare utgångspunkten i en mycket skickligt konstruerad film om svindeln och om någon som inte motstår att kliva ut över kanten. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.