Snart åtta år efter de koordinerade terrorattacker som drabbade Paris i november 2015 har flera filmiska bearbetningar av händelserna börjat dyka upp. Den franske actionregissören Cédric Jiminez har föga förvånande valt att fokusera på jakten på gärningsmännen i Novembre medan spanjoren Isaki Lacuesta fäster blicken på överlevarnas trauma i Un año, una noche. Det gör även Alice Winocour, som i Minnas Paris dock inte berättar om just attackerna som riktades mot bland annat Stade de France och konsertlokalen Bataclan. På Bataclan befann sig regissörens bror som överlevde terrordådet och filmen är också tillägnad honom. Men Minnas Paris handlar istället om ett snarlikt terrordåd och följer överlevaren Mias (Virgine Eifra) läkandeprocess.
Mia befinner sig ensam på en bistro av en slump. Efter att hennes sambo behövt hasta iväg till sjukhuset där han arbetar tar hon ett planlöst glas på vägen hem, i väntan på att regnet ska upphöra. Inne på bistron finner hon sig omgiven av turister, äkta par och födelsedagsfirare, vilka hon förstrött iakttar över sina jobbanteckningar. Genom Mias blick får vi ansikten på offren som ska hemsöka henne efter attacken. Samtidigt bäddar Winocour tillsammans med sina medförfattare Jean-Stéphane Bron och Marcia Romano för ett romantiskt sidospår när en av bordsgrannarna lägger märke till Mia. Thomas, som han heter, kommer höra till de överlevare som efter attacken återvänder till bistron för att minnas, bearbeta och söka något slags avslut.
När de första skottsalvorna ljuder träffas två restauranggäster precis framför Mia som hinner kasta sig på marken. Stéphane Fontaines kamera ligger helst på Mia under de tumultartade knappa två minuter attacken varar innan filmen klipper till svart. I nästa bild får Anna von Hausswolffs stämningsfulla syntar breda ut sig över en glittrande nattlig Parisvy, samtidigt som vi hör Mia fråga sig vad som hände sen? “Det har raderats ur minnet”, konstaterar hon.
Mias minneslucka är dock en bristfällig ursäkt för filmens svenska titel. Nog ska hon ägna stora portioner av den resterande speltiden åt att minnas. Framför allt vad hon gjorde efter att allt svartnade, var hon gömde sig och vem hon gömde sig med. Men minst lika viktigt är verbet “återse” eller “att se igen” i filmens franska titel “Revoir Paris”. När vi som publik återser Mia efter attacken har hon tillbringat tre månader hos sin mamma och precis återvänt till ett Paris och en relation som hon måste lära sig att förhålla sig till på nytt.
Det är återigen slumpen som för Mia till bistron där dådet ägde rum. Hennes buss tvingas byta rutt och plötsligt befinner hon sig utanför. Därinne, bland vita dukar, klirrande glas och lunchande sällskap, finns inga spår efter attacken. Kanske heller inga svar. Men efter att hovmästaren tipsat henne om en stödgrupp för överlevare som ses där på söndagar börjar hon återvända regelbundet. Bland andra kommer hon här återse Thomas som spelas av en Benoît Magimel. Han delar inte Mias problem med att minnas, men önskar kanske att han gjorde det.
I takt med att Mia minns fler detaljer från den ödesdigra kvällen tar Winocours film nya riktningar. Utöver att relationen mellan Mia och Thomas fördjupas inleder hon även sökandet efter en papperslös kock (Amadou Mbow) som kan ha räddat hennes liv. Dessutom engagerar hon sig i en tonåring (Nastya Golubeva Carax, dotter till Leos) vars föräldrar dog i attacken. Efter många slumpartade möten och hågkomster känns Minnas Paris ibland lite forcerad i sin konstruktion, särskilt sett till filmens i övrigt vardagliga ton, men hålls inte minst ihop av Eifras lika sårbara som reserverade gestaltning av Mias trauma. Bäst gestaltas den såriga gemenskapen med Thomas. Inte minst tack vare Magimels lediga charm, utan vilken attraktionen dem emellan sällat sig till filmens mer tillkämpade inslag. Trots dessa är det allt som allt en klart godkänd och respektfull ansats att närma sig novemberattackernas personliga efterverkningar.
