”Roy var den bäste regiassistent jag haft, och jag har aldrig haft någon bättre sen dess. Nu är det sagt.” Så omnämner Bo Widerberg den sedermera världsberömde filmregissören Roy Andersson i utkastet till sina oavslutade memoarer. Citatet förekommer i Mårten Blomkvists biografi över Widerberg Höggradigt jävla excentrisk (2011). Widerberg var en viktig förebild för Roy Andersson och det är en välkommen fortsättning att Blomkvist skriver även den senares levnadsteckning.

Här förenas cineastens entusiasm för att beskriva filmscener med gedigen journalistisk arkivforskning. Ska man vara krass är det en bra tidpunkt att Sånger från folkhemmet skrivs just nu. Roy Andersson är åttio år gammal och det finns ett värde i att ha kunnat intervjua närstående medan de fortfarande finns kvar. Bokens tjugoen kapitel rör sig kronologiskt framåt men är tematiskt sammanhållna. De kan nästan läsas som fristående biografiska essäer. Blomkvist är en stilist vars igenkännbara torrt, humoristiska tonfall hörs genom texten.

Efter en melankolisk inledning som förtäljer att Roy Andersson har tvingats sälja den mytomspunna ateljén på Sibyllegatan 24 backar bandet till Göteborg på 40-talet. Andersson växer upp under ytterst enkla omständigheter. Pappa Arne var potatisförsäljare och mamma Margit passade rikemansbarn innan hon så småningom fick sitt drömjobb på posten. Blomkvist poängterar att Anderssons barndom är en berättelse om folkhemmets framväxt där gratis skolgång och sjukhusvård blev en självklarhet även för dem som kom från fattiga förhållanden.

En stor behållning är hur Roy Anderssons livshistoria integreras med den svenska filmbranschens utveckling. När han börjar på Filmskolans regilinje 1967 är det bara några år efter att utbildningen startades på Harry Scheins initiativ. I en scen som närmast liknar den svenska filmens motsvarighet till det första kyrkomötet i Nicaea år 325, bjuder Harry Schein in Ingmar Bergman och Bo Widerberg för att tillsammans med Arne Trankell, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi, fastställa de definierande karaktärsdragen hos en bra regissör. Trankell formulerar sedan ”Operationell beskrivning av regissörens personlighet” i nio punkter som ligger till grund för Filmskolans antagningsprocess. Bergman lyfter under samtalet fram sin oerhörda blygsel och vånda över att behöva kommunicera med andra människor. Blomkvist ser scenens komik: ”Trankell påpekar torrt att ‘Jag skulle tro att 95 % av Sveriges befolkning är blyg och har subjektiva upplevelser av kontaktsvårigheter— Om vi skulle ta det som ett kriterium på goda regissörer, skulle vi få bortåt en och en halv miljon goda regissörer här i landet.’”

Ett brett persongalleri av människor passerar genom boken, från Marianne Ahrne till Ruben Östlund men få relationer fördjupas. Vänskapen med vapendragaren Kalle Boman hade gärna fått mer utrymme. Det framgår av insprängda citat att Blomkvist har gjort direkta intervjuer med Roy Andersson men de personliga detaljerna får stå tillbaka för de mer anekdotiska. I återgivningen av debaclet runt Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande (2013) som bygger på en relation mellan henne själv och regissören så berättar den senare att han inte har läst boken. Blomkvist skriver att  ”Varje gång detta kommer på tal låter han som påkommen med en försumlighet: ‘Jamen jag SKA läsa den’.”

Det är imponerande hur Blomkvist täcker in sex långfilmer och en flera decennier lång reklamfilmskarriär på knappt trehundra sidor som dessutom berikats med bilder ur filmerna. Det som saknas är en nyfikenhet på de mer motsägelsefulla sidor som framkommer. Blomkvist redogör för konspirationsteorierna i den omstridda beställningsfilmen om aids för Socialstyrelsen, Någonting har hänt, men mer än filmskaparens relation till samhället så är det Anderssons väg mot sitt unika bildspråk som stannar kvar efter läsningen. Reklamfilmsvärlden beskrivs mest som en konstnärlig och kreativ frizon som inte leder till tjafs med finansiärer. Hur valde Andersson sina reklamuppdrag?

1990 regisserar han kortfilmen Härlig är jorden som innehåller den mörkt komiska scenen där en pappa låter sin idrottstalang till son tatuera in ”Volvo” i pannan. Bara fem år senare gör Andersson reklam för Citroën och Air France. Hade bilden av den visionäre outsidern varit annorlunda i Sverige om han hade gjort mindre reklam för Trygg-Hansa och Socialdemokraterna och mer för bil- och flygmärken även här hemma, precis som han gjorde utomlands? Det är synd att Blomkvist inte intresserar sig för de mer ambivalenta sidorna i Roy Anderssons liv, inte minst eftersom den Roy som man här får lära känna förmodligen hade haft ett träffsäkert svar på tal om han hade fått frågan.