Brandon Cronenberg är ett fascinerande fenomen. Och, ja, för mig också ett djupt provocerande fenomen. Den här filmen, Infinity pool, skriver jag nu om samtidigt som jag läser en bok om social (im)mobilitet och i hur hög grad våra liv och yrkesval formas av våra föräldrar. Inga överraskningar egentligen, jag visste förstås redan detta – graden av utbildning och lönenivå hänger oftast ihop med föräldrarnas; avvikelser kan ofta förklaras med någon faktor som finns i bakgrunden – vi skapar inte oss själva. Här har vi alltså en film av en regissör vars far är regissör. Inga konstigheter så långt. Det som får mig att höja på ögonbrynen är att fadern är eller ter sig som en så djupt individuell röst. Som grandmaster i body horror-genren har han gjort filmer som inte liknat någon annans, filmer som rör sig i gränslandet mellan spelfilm och bildkonst, visserligen med avstickare in till mer konventionell Hollywoodmark men nästan alltid med grunden i samma tematik, tunga frågor om identitet, begär och existens. Och Brandon, ja han rör sig i samma område. Även han med inslag från bildkonstens värld och skruvademiljöer. Han gör, helt enkelt, samma typ av film. Han gör det dessutom väldigt bra.
Och det är inte bara han. Skådespelaren i huvudrollen är Alexander Skarsgård, den snygge sonen till snygge Stellan, eller rättare sagt en av fyra skådespelande söner som drar igenom filmindustrin likt fyra begåvade kloner som alltid passar perfekt i någon roll – eller fyra blonda övermänniskor födda att dominera vita duken. För visst fan kan han spela! Jag är oerhört imponerad av Skarsgård d.y.1 i den här rollen. Men den deprimerande känslan av determinism är svår att skaka av sig. Att skapandet av kloner också är något som ingår i filmberättelsen är bara pricken över i:et.
Skarsgård spelar en författare med skrivkramp, som bara har en roman bakom sig och låter sig försörjas av sin förmögna hustru (en påfallande personlighetslös Snygg Flickvän med lätt opererat utseende). Paret är på semester i ett påhittat land med ett påhittat skriftspråk och påhittad folklore som bland annat inkluderar en uppsättning fascinerande, skeva och skrämmande masker. Det behövs bara lite smicker av Mia Goths rollfigur, brittiska överklasskvinnan Gaby, för att James ska gå in på en ödesdiger väg och komma att att ingå i en grupp fullständigt amoraliska, förmögna människor som alla drar nytta av landets egendomliga sedvänja att låta turister som bryter mot lagen betala för att låta skapa kloner av dem, som i deras ställe tar straffet. I James fall var brottet en olyckshändelse som resulterade i en mans död. Straffet är att se på när den döde mannens son i sin tur dödar kopian av James, en figur utrustad med minne och medvetande.
Vad händer när du kommer undan med att en syndabock, som dessutom är som den skyldiga delen av dig själv, förgörs medan du samtidigt förblir oskadd? Ja, låt säga att det har en starkt ”frigörande” effekt.
Historien är långsökt, klumpig, fånig, själva kloningsprocessen nästan som om den vore gjord av sci fi-entusiastiska gymnasister. Ändå funkar filmen. Den är extremt engagerande från början till slut. Förtexterna skriks ut i starka popfärger, drogrus skildras med psykedeliska effekter, cronenbergska nakna bröst ejakulerar eller smetas in med blod. Nej, Brandon är inte bara en kopia av sin far och han har alla möjligheter av rentav överglänsa David. Men de närmast incestuöst tecknade relationerna inom familjerna Cronenberg och Skarsgård utmanar alla kvarvarande föreställningar vi har om konstnären som en suverän, en komplett fri individ med unikt uttryckssätt.
Infinity pool är obehaglig, den ska vara obehaglig. Filmen har mig fast i sitt grepp från början till slut. Min enda invändning är Mia Goths rätt misogynt tecknade Gaby. Parentiskt kan jag tillägga att det på flygplatsen mot slutet av filmen kort visas en grupp ortodoxa judar med långa lösnäsor, en märklig bild jag undrar över. Den fastnar i mitt huvud liksom slutbilden av James som ett tomt skal, sittande i det främmande landet i hällande regn.
