Med ett femtontal långfilmer och sitt egna produktionsbolag i ryggen har den österrikiske regissören Nikolaus Geyrhalter under de tre senaste decennierna etablerat sig som ett av den internationella dokumentärfilmscenens mer bekanta namn. Även om flera av hans filmer – som Pripyats eller Donauspital – är koncentrerade kring en specifik plats, har han framförallt blivit uppmärksammad för sina brett anlagda, tematiskt orienterade verk, inspelade i diverse miljöer runt om i världen. Titlar som Elsewhere och Homo Sapiens pekar också mot något av den anspråksfullhet som kan sägas prägla Geyrhalters gärning. Även om hans filmer tacklar en rad skilda ämnen är den genomgående tematiken människans inverkan på jorden; den planet som vi under Antropocen kommit att omforma och omstöpa på ett så radikalt sätt. Parat med en stilistisk stramhet ger denna tematik filmerna en aura av seriositet som riskerar att kännas självuppfyllande. Vilket dock inte nödvändigtvis utgör ett hinder för att ta till sig av den civilisationskritik som finns inbyggd i hans episka dokumentärfilmsbyggen.
Industrialismen och dess effekter genomskär Geyrhalters filmografi – synligt i de övergivna ruinerna i Homo Sapiens, skildringen av den industrialiserade matproduktionen i Vårt dagliga bröd, eller bilderna av gruvor och infrastrukturprojekt i Earth. I Matter out of place är det vårt avfall som står i centrum, och i sekvenser filmade i bland annat Schweiz, Nepal, USA och på Maldiverna, riktar Geyrhalter kameralinsen mot det bråte, det skräp och de sopor som planetens åtta miljarder människor ständigt producerar.
Stilmässigt känner man igen sig i de långa tagningarna och fasta kameravinklarna, som emellanåt avlöses av drönarbilder. Geyrhalter håller sig i allmänhet på avstånd från sina mänskliga subjekt, liksom för att låta individen försvinna till förmån för gruppen, massan, arten. Med det sagt är greppet inte programmatiskt och emellanåt tillåts vi närma oss den enskilda personen i det stora skeendet – som under en ingående studie aven nepalesisk sophämtares dagliga runda.
Men desto oftare uppvisar Geyrhalters bilder en dragning mot det storslagna och drastiska – högar av plastflaskor vid en fotogenisk bergssjö, förorenat vatten som rinner fram ur enorma sopberg, en lastbil som hakas på en kabinbana och svävar högt över marken. Ibland får bilderna en rent abstrakt karaktär, som när cyklande människor driver in och ut ur sandmoln i öknen, eller när kameranuppehåller sig vid hur en enorm skrotkvarn våldsamt manglar sönder allehanda bråte. Liksom i Vårt dagliga bröd manar bilderna till eftertanke kring de ödesdigra effekter för natur, djur och mänskliga livsmiljöer som vårt industrialiserade massamhälle för med sig. Befriande nog är regissören denna gång dock mån om att inte måla i enbart dystopiska färger. Förutom stinkande sophögar och nedsmutsade paradisstränder syns också frivilliga krafter som rensar sandbankar och havsbottnar från årtionden av nedsmutsning.
Här anas att mänskligheten börjar vakna till liv och fatta avsmak för de enorma sopberg som vår livsstil för med sig. När volontärarbetare efter festivalen Burning Man finkammar sanden med målet att undanröja varje spår av mänsklig aktivitet från den vidsträckta Nevada-öknen anas en, kanhända utopisk, förhoppning om ett annat sätt att hantera jordens begränsade resurser än vad kapitalismen och masskonsumtionen lärt oss.
