Filmen Sparta är andra delen i österrikiske regissören Ulrich Seidls pågående trilogiprojekt, efter Rimini som också haft premiär i år. Båda filmer handlar om fadersgestalter och att ha flyttat, eller flytt, bort från det österrikiska hemlandet. Och i båda fallen finns det en ”sann historia”, eller en slags sanning, bakom den berättelse som filmen visar. Huvudpersonerna i de båda filmerna är, dessutom, bröder – men detta är ett faktum som i princip inte tillför mycket till förståelsen. I Sparta handlar det om Rumänien. Huvudperson är Ewald, en medelålders man som inte längre kan ha sex med sin flickvän och mer och mer börjar söka sig till umgänge (inte sexuellt, men nära) med barn. Han köper en övergiven gammal skolbyggnad i en avlägsen by och gör sig till vän med barnen – alla pojkar, på något märkligt sätt tycks det inte finnas en enda flicka i byn – för att inrätta en slags lägerliknande verksamhet med judoträning och lekar. Han kallar skolan Sparta, installerar en ringklocka och lär barnen lösenordet molon labe för att släppas in (googla om ni inte känner till uttrycket).

Ewald visas aldrig göra något uttryckligen sexuellt med barnen, men vi förstår ju. Att det är där hans längtan finns. Han tar bild efter bild, tittar noggrant på dessa i sin ensamhet, blir vad det verkar förälskad i en av pojkarna och ägnar sig speciellt åt denne. Pojken har det svårt hemma. Han har märken på ryggen och blir tydligen slagen av sin far, som är alkoholist och försöker få även pojken att dricka. Fadern ogillar Ewalds inflytande och bjuder hem Ewald på en slags showdown där han inför pojkens ögon befaller sin andre son att slakta pojkens älskade kanin. Hjälplöst klappar pojken den döda kaninen, och befalls av sin far att i stället skära av ett stycke av pälsen. På kvällen kommer pojken till Ewald med ett knytte som innehåller resterna av kaninen. Han har rymt hemifrån. När pojken somnat lägger sig Ewald med huvudet på hanns mellangärde.

Vi får också följa med Ewald på besök till hans far, en dement gammal man på äldreboende med förflutet som nazist, vilket nu flyter upp ur åldersdimman. I en märklig scen delar fadern och sonen säng, och en kan inte annat än spekulera över om det är härifrån Ewald ärvt sin läggning.

Det finns alltså tre olika fadersfigurer i filmen, som alla på ett eller annat sätt framstår som dysfunktionella. Men den enda som öppet utsätter någon för övergrepp är den rumänske fadern. Vi försätts som åskådare i en sits där vi jämför den vad det tycks harmlöse Ewald med en våldsam machofigur och måste konstatera att Ewald tycks vara det bättre valet. Samtidigt är det ju så att vi inte riktigt vet vad Ewald gör med sin sexualitet. Bara för att vi inte ser honom förgripa sig på något barn betyder ju inte det att barnen är trygga med honom. Är det bara en inlärd reaktion hos mig eller en befogad känsla att det är som att dansa på randen av en vulkan? Att det bara är en tidsfråga innan Ewald agerar ut sin pedofili, om han inte redan gjort det? Jag vet inte vad det är för ”sann historia” som ligger till grund för berättelsen, bortsett från att det handlar om en tysk man arresterad i Rumänien i en stor härva med bilder på barn av både allmänt naken och explicit natur. Men den är hur som helst en inscenering av Seidl, och det är han som med sin vanliga gränslöshet ställer oss inför detta faderspanorama – en nazist, en våldsam alkoholist och en pedofil. Ytterligare alternativ medges ej.

Rent estetiskt är detta en tämligen lyckad film i vanlig Seidl-stil, det vill säga en blandning mellan grällt, spektakulärt och grått, tragiskt eller ”fult”. Sparta är inget mästerverk men tillhör helt klart de bättre bland de filmer jag sett här på den estniska filmfestivalen PÖFF, eller Black Nights Film Festival som den också heter. Den ingår i en ny filmsektion i festivalen: Critics’ Pics. Det är på sätt och vis ett ställningstagande att visa filmen, den har ifrågasatts och regissören anklagats för att ha vilselett föräldrar angående innehållet, och för att ha varit ovarsam med de medverkande barnen. Seidl nekar med eftertryck till båda anklagelser. Det är ”fake news” menade kritikern som presenterade filmen här i Tallinn. Och det känns inte precis som en överraskning att en film av just honom som är inspelad i Rumänien och har det tema den har drabbas av anklagelser. De ska förstås inte automatiskt förstås som ett resultat av förutfattade meningar angående Seidl. Men då ingenting är bevisat ska förstås filmen fortsätta att visas. Det finns ingenting i den som i sig tyder på missbruk av barn.