För några år sedan läste jag någonstans om ett japanskt par som i ett misslyckat bestraffningsförsök lämnade sin son ensam i skogen. När de kom tillbaka för att hämta honom fanns han inte längre kvar på samma ställe, och han hittades först på morgonen efter. Kanske har chilenske regissören Matias Bize och manusförfattaren Coral Cruz läst samma historia. Eller kanske så är det en återkommande historia från flera länder. I alla fall så är handlingen i El Castigo/The punishment just denna; den utspelar sig bara under kortare tid. Och det är naturligtvis en situation som passar perfekt för att skildras dramatiskt, särskilt av en regissör som är bra på kammardrama. Det är Bize.
Redan från början målas en bild upp av en hård mamma och en mjukare och mer tillåtande pappa. Det tar dock tid innan vi förstår den precisa bakgrunden till den hårda bestraffningen. Sonen har bråkat och från baksätet täckt över mammans ögon medan hon körde. Det talas om eventuella diagnoser, ett svårhanterligt men mycket begåvat barn. Till slut börjar modern tala. Om ett svårt och tidskrävande föräldraskap som i princip tvingat henne sluta sitt arbete. Ett mödraskap som hon pliktskyldigt hänger sig åt men som inte gör henne lycklig. Visserligen älskar hon sin son men äktenskapet är dött, och om hon hade kunnat gå tillbaka i tiden hade hon inte valt att föda barnet. Det är lättare för fadern. Han tar hand om de roliga bitarna – sporten, filmtittandet på helgerna.
Vem är det som bestraffas? Handlingen mot barnet kan förstås inte rättfärdigas. Men modern upplever det som att det är hon som blir bestraffad, av sin son. Vi förstår att relationen mellan honom och henne redan från början varit inne i en ond spiral. Tankarna går till Vi måste tala om Kevin och en liknande, om än mer katastrofal moder-sondynamik. Tankarna går också till den svenska diskussionen om att ångra sitt moderskap, något som är starkt tabubelagt men även här förknippat med ett missnöje med de olika roller mödrar respektive fäder intar då ett barn föds.
Antonia Zegers gör en urstark rollprestation som modern, kvinnan det är svårt att känna sympati med och som till slut vänder ut och in på sin själ. Denna enkla berättelse, som till största delen utspelar sig på en och samma plats, och fullständigt inom loppet av en och samma tidsrymd, är kanske det starkaste bidrag jag har sett i den officiella tävlingen här på festivalen PÖFF/Black Nights Film Festival i Tallinn. När berättelsen är slut måste ett helt nytt liv påbörjas för dess huvudpersoner – eller kommer allt detta skyfflas under mattan och allting gå tillbaka till samma dysfunktionella lunk?
Bize når med Zeger närmast bergmansk intensitet i psykodramat mellan modern och fadern. Néstor Cantillana fungerar utmärkt i rollen som fadern, men den är mindre utmanande. El Castigo/The punishment visar att det inte alltid behövs mycket i fråga om scenerier och visuella effekter för att göra en riktigt bra film. Jag hoppas att filmen når europeiska biografer.
