Om någon hade bett mig tipsa om en bra roman med stora möjligheter för vita duken hade jag nog inte dragit fram Joyce Carol Oates Blonde. Inte för att jag dömt ut den som ofilmbar. Utan för att ett sådant projekt måste vara ett passionsprojekt av någon som förmår översätta det skimrande, impressionistiska språket med skimrande impressionistiskt bildspråk. Någon som är beredd av avsätta mycket tid, arbete, envishet, pengar för att hitta just sin Blonde – en Blonde som med tanke på Oates öppna romanstruktur helt enkelt inte bara kan förlita sig förlagan utan måste vara en filmisk tolkning av en litterär tolkning av någon som råkar vara en amerikansk ikon.

Med andra ord måste det vara någon som Andrew Dominik, och med en filmfotograf som Chayse Irvin, som gör bilden till ett skimrande kalejdoskop där varje stämning, varje situation får sitt precisa filmiska uttryck. Att filmen skiftar mellan svartvitt och färg är helt i enlighet med denna logik. Jag skulle närmast vilja göra kameran till huvudperson i filmen, även om Ana de Armas rolltolkning är kongenial, och Julianne Nicholson som modern också är mycket bra. Fotografiet hänför mig, med de små avsteg från realism som görs, som när männen gapar lite för stort mot Marilyn (som Wolfie i Tex Averys tecknade film) eller kärlekstriangeln med Eddy och Cass blir till tre kroppsfigurer som vrids och töjs i abstrakt reflektion.

Samtidigt har jag länge undrat över den fascination Marilyn Monroe utövar. Som att det är något som är svårt att ta in, att någon kunde ha den absoluta sexbombsstatus som hon hade och samtidigt vara ledsen på insidan, ja över huvud taget ha en insida, kanske till och med vara en tänkande, intelligent varelse? Den fascinationen bygger ju inte bara filmen utan även romanen på. I filmen är hon onekligen mer kännande än tänkande, och jag har en viss förståelse för den typen av kritik av Dominiks adaption. Det är nästan som att Marilyn/Norma Jeane helt saknar agens, bara är ett rö i mäns händer, även om det är svårt att tänka sig att hon kunde ta sig dit hon ändå kom utan visst driv. Den kritik som handlar om exploatering har jag dock svårare att förstå. Den ger mig vibbar av äppelkäckt fasthållande av att det skulle finnas något antifeministiskt eller kvinnofientligt i att visa kvinnor svaga, lidande. Att hon har sex i filmen är väl inte heller så mycket att orda om. Hon har både bra, skönt sex och sådant som handlar om att ha manipulerats in i en situation där det bara handlar om att tillfredsställa en man. Relationen till presidenten tycker jag reflekterar en närmast universell kvinnlig erfarenhet. Den att tro sig befinna sig i någon slags gemenskap med en man, men i själva verkat bara vara en sexattrapp. Att han är president och hon är världens största sexikon gör bara bilden av att få sitt huvud nedtryckt till penishöjd än mer emblematisk.

Uppenbarligen har Blonde blivit en film som delar publiken. Så kan det vara med intressanta filmer. Jag hoppas bara att kritiken inte avskräcker någon från att se och kanske fångas av bildens magi.