Ruben Östlunds filmer handlar om kontraster: individen och gruppen, män och kvinnor, förortsbarn och medelklassbarn. Triangle of sadness ställer även kontraster mot varandra – de rika mot de fattiga och det vackra mot det fula – något som är tydligt både i rollfigurerna (eller snarare i Östlunds regi: spelpjäserna) och deras omgivning.

Carl jobbar som modell, vilket ger honom tillträde till platser och rum som andra inte får se. Under filmens inledningsscener kontrasteras de fina restaurangerna och modeuppvisningarna med de banala rummen där en stor del av Carls arbete äger rum. Han vallas som ett får med andra modeller i bar överkropp i ett tomt, odekorerat rum. Han får visa upp sig framför kameror och dömande beställare som sitter bakom ett obetydligt kontorsbord i ett inspirationslöst rum. Det skapar ett slags berättelse – arbetet äger rum där miljön inte är dekorerad för att det är Carl själv som utgör dekoren.

Sedan Turist har interiören fått en mer framträdande roll i Östlunds filmer. Inte för att klassrummet i De ofrivilliga eller köpcentret i Play saknade betydelse, men det är uppenbart att efterföljande produktioner har lagt – och budgetmässigt kunnat lägga – större möda på studiobyggen. Förra Guldpalmsvinnaren The square utspelade sig till stor del i omsorgsfullt konstruerade rum, som signalerade status och kulturellt kapital. Triangle of sadness bjuder också på påkostad inredning, om än av ett annat slag. Att Östlund rört sig från konst- till modevärlden görs minst sagt tydligt av scenografin, men precis som i The square är regissören inställd på sabotage.

Triangle of sadness bästa del äger rum på en lyxyacht, som i filmen sägs ha ägts av Aristoteles Onassis. Varenda detalj ska kännas perfekt eftersom de ska spegla resenärernas status, och här passar Carl – i alla falla utseendemässigt – betydligt bättre in. Eller om han snarare smälter in i bakgrunden. Här kontrasteras de fina miljöerna för gästerna och servicepersonalen med de ”vanliga” rummen där städpersonalen sitter. Det är meningen att dessa utrymmen ska sticka ut för att det ska vara tydligt vilka de är och vilken roll de har. I en minnesvärd scen klagar Carl över en arbetare som går runt i bar överkropp. Det främsta skälet till Carls otrygghet framför den andra mannen är hur snygg han är, fast på ett råare sätt än Carls modellutseende. Carl reagerar för att arbetaren verkar känna sig lite för hemma i den lyxiga omgivningen och därmed tränger sig in i Carls trygga sfär av exklusivitet. Otryggheten framträder när omgivningen blir svårare att tolka, och inte har en lika förväntad spegelbild.

Men – och ingen spoiler alert krävs eftersom vändningen i vanlig Östlund-ordning kommunicerats långt innan premiären – till slut kraschar den perfekta fasaden. Allt som har städats bort, spolats och trängts ner kommer tillbaka. Under en middag blir kombinationen av dåligt väder och dålig mat skadlig och gästerna blir akut sjuka. Interiörerna blir attackerade av kaskadspyor. I sin tur känns det som att båten slår tillbaka med att kasta upp avföring och allt annat som har spolats ner. Det är en magstark sekvens från Östlund – enkel i sina komiska poänger men filmad med en sadistisk nerv som känns kraftfull. Av någon anledning blir varken Carl eller hans flickvän, modellen och influeraren Yaya, särskilt påverkade. Vi får inte se dem kräkas eller springas till toaletten. Är deras status som båtens vackraste par så stark att de skonas från Östlunds vrede?

När Carl ihop med ett antal andra passagerare strandas på en öde ö har alla rum försvunnit. Förutom ett då, räddningsbåten som städerskan Abigail har styrt till ön, som snabbt blir den mest eftertraktade platsen för överlevarna. Carl får entré dit på samma sätt som till alla andra exklusiva rum – via sin kropp. Om hans vackra utseende blev passé på yachten sticker det ut på nytt när den glamorösa omgivningen är borta. När de andras pengar och rolexklockor inte längre är värda något är det endast utsidan som spelar någon roll.

Ruben Östlund bygger upp för att riva ner. Och så känns ändå hans störande och störiga manér igen från Gitarrmongot, trots att filmernas digitala bildrum har gått från ruffiga till välpolerade sedan 2004.

Läs också: Josefin Åsberg är illusionernas mästare