Sedan jag förra sommaren snubblade över Britney Spears Instagramkonto har jag inte kunnat sluta tänka på henne. Den som har sett det vet vad jag menar. Hennes inlägg har ett unikt tilltal: de är amatörmässiga, kryptiska och udda. För att inte tala om kommentarsfältet, fullt av oroliga fans som undrar: är den gula toppen ett rop på hjälp? Varför har hon så stirrig blick? Är det där ett hemligt meddelande i hennes ögonfransar? Nu när det stormar kring Britney igen finns det anledning att närstudera hennes Instagram. Men inte i jakt på krypterade meddelanden, utan för att den säger något intressant vår tid.

Britneys historia följer ett uppgång och fall-mönster som överträffar det mesta. Hon växte upp under enkla förhållanden i bibelbältets Kentwood, Louisiana. Som 17-åring debuterade hon med singeln ”…Baby one more time” och över en natt blev hon världsstjärna. Åtta år senare rakade hon av sig håret framför paparazzifotografer och blev snart därefter omyndigförklarad. Hennes pappa klev in i rollen som förmyndare och fick kontroll över hennes tillgångar, hennes hälsoplan och sociala liv (av hälsoskäl har han sedan 2019 delvis ersatts). Berättelsen om Britney innehåller många slående komponenter: en patriark som antagonist, en hänsynslös skvallerpress och en popstjärnas sammanbrott. Det är också berättelsen om en artist som blir fånge i ett ingenmansland hon förutspådde med låten ”I’m not a girl, not yet a woman”: fråntagen sin barndom, samtidigt för evigt fast i den. Det är en sorglig och provocerande bit pophistoria, där det är väldigt lätt att välja sida.

I våras släpptes New York Times dokumentär Framing Britney Spears, som följdes av släppte BBC:s The battle for Britney. Även Netflix har meddelat att de producerar ytterligare en dokumentärserie. Men varför just nu? Frågar man fansen själva är det Britneys Instagram som är källan till oro. Spekulationerna varierar – från de som tycker Britney beter sig allmänt märkligt till de som tror att Britney är död och att hennes pappa lägger upp gamla bilder. Alla är dock överens: något står inte rätt till. En återkommande bildkategori är selfies som Britney lägger ut flera gånger om, med minimala filterförändringar. En annan kategori är bilder på slumpmässiga objekt, nu på sistone under temat ”RED” (körsbär, ett rött kylskåp). En tredje är videos där hon till synes nervös besvarar ”fanfrågor”, ofta av typen: vilken är din favorit-Disneyfilm? Vilken är din drömbil? Det är anmärkningsvärt amatörmässigt och långt ifrån en modern influencers Instagram med betalsamarbeten och bilder på lyxiga frukostbord, svala street chic-bilder och avslappnade hemma-hos videos (är Britneys Instagram på så vis befriande? Ja!).

Britneys karriär sammanfaller med ett mediehistoriskt skifte. Hon var ett hett villebråd under skvallerpressens guldålder och förföljdes av fotografer. I Framing Britney Spears förklaras det att Britney till en början trivdes med uppmärksamheten och kunde samspela med fotograferna, posera och fälla flörtiga kommentarer. Enligt skvallerpressens medielogik blir bilder som dessa dock värdelösa eftersom de sker på objektets villkor. Bilder som däremot fångar Britney oförberedd, med snabbmat i högsta hugg eller med flottigt hår, betingar ett högre värde. Och så eskalerar den groteska katt och råtta-leken; ju mer privatliv Britney blottar, ju mer besatta blir fotograferna av henne och ju mer stressad och aggressiv blir Britney. Dagens kändisar står inför ett helt annat medieklimat där man genom sociala medier kan konstruera och kontrollera bilden av sig själv, där det personliga tilltalet används för att stärka det egna varumärket. Britneys Instagram skär sig mot denna nya praxis, eftersom den inte anpassats till det nya medielandskapet. Ett intressant motexempel är Paris Hilton, en annan av 00-talets paparazzifavoriter. I en Youtubedokumentär från förra året berättar hon om hur dåligt hon har mått hela sitt liv, om trauman från tonåren och att hon iklätt sig en roll under en stor del av sitt kändisskap. Utan att förminska hennes mående är en sak säker: hon gör precis det samtiden förväntar sig av henne. Britney däremot – bildligt och bokstavligt fastmejslad som hon är i sin omyndighet – fortsätter testa filter som om det vore 2007.

Dokumentärerna har gjort henne skamsen, ledsen och förvirrad. Britney Spears mår bra och förstår inte varför alla är besatta vid hennes förflutna.

Free Britney-rörelsen är intressant att begrunda som samtidsfenomen. Deras mål att frigöra Britney kan vara hedervärt, men sökandet efter mönster och ledtrådar i hennes inlägg har drag av konspirationstänkande och är ganska problematiskt. Caroline Ringskog Ferrada-Noli resonerar om just detta i En varg söker sin pod när hon jämför Free Britney och Qanon. Båda rörelser ger uttryck åt en vilja att hitta mening och riktning i en splittrad och förvirrande samtid. De sociala mediernas utformning får sedan spinn på teorierna, som börjar leva ett eget liv. Ironin ligger i att det som Free Britney-rörelsen menar att Britney är förvägrad – frihet att uttrycka sig fritt på Instagram, bland annat – också är det de själva förvägrar henne genom att läsa in dolda budskap i allt. Det är en typ av inverterad kontroll där minsta steg hon tar övervakas. Fansen tar på sig skvallerpressens gamla roll. Hon har uttryckt tacksamhet till sina fans vid flera tillfällen, men senast för några dagar sedan kommenterade hon också all medial uppmärksamhet hon fått på sistone, förmodligen mer explicit än någonsin tidigare på Instagram. Dokumentärerna har gjort henne skamsen, ledsen och förvirrad. Britney Spears mår bra och förstår inte varför alla är besatta vid hennes förflutna. ”These documentaries are so hypocritical … they criticize the media then do the same thing?????” Icke desto mindre haglar de konspiratoriska kommentarerna.

Att Britney inte talar ut i dokumentärer som Framing Britney Spears, eller för den delen i ett öppenhjärtigt samtal med Oprah Winfrey, har sannolikt med hennes förmyndarskap att göra. Om hon gjorde som Meghan Markle skulle hon äga bilden och berättelsen om sig själv i högre grad än tidigare. Samtidigt finns det anledning att vara misstänksam mot de anspråk bekännelsekulturen gör. Free Britney-rörelsen förväntar sig att Britney skulle öppna upp sig och berätta om sina innersta känslor och trauman om hon bara hade möjligheten. Men att äga berättelsen om sig själv kan också vara att bryta med den medieapparat och exponeringskultur som har stressat sönder en. Att inte ge vika för den externa pressen på bekännelse. Utan att istället fortsätta lägga upp selfies i olika filter och bilder på kylskåp som faktiskt bara är fina för att de är röda. Tiden är mogen att helt enkelt lämna Britney ifred.