FILM. Barn (Dag Johan Haugerud, 2019). Se filmen här.

Det är sällan man ser en två timmar och 37 minuter lång film med så få transportsträckor som Dag Johan Haugeruds Barn. Redan i anslaget etableras den centrala konflikten. Vid ett fotbollsmål på en plan ligger en livlös barnkropp. Runt den samlas barn och vuxna i reflexvästar. En av dem lösgör sig från gruppen, springer ikapp en flicka som hunnit en bit därifrån och tar henne i armen. Medan planen ännu är i bild hör vi de första replikerna: ”– En olycka? – Ja, en pojke har körts till akuten.”

Ett par minuter senare är den 13-årige pojken död. Han heter Jamie Lundemo och är son till en politiker från högerpopulistiska Fremskittspartiet, Per Erik. Flickan som lämnade planen har i sin tur en socialdemokrat och en Klassekampen-journalist till föräldrar. Beroende på vem man frågar heter hon Natalie, Lykke eller Anna. Det senare enligt sin tondövt självsäkra andra vågen-feminist till farmor, som anser att hon borde ha döpts efter en kvinnosakspionjär i släkten. (Farmorn är för övrigt ett av de bästa 40-talistporträtt jag har sett på film – som hämtad ur någon av Dag Solstads romaner!)

Runt barnen och deras familjer finns ett persongalleri som är för stort för att sammanfatta. Men några viktiga gestalter bör nämnas. Liv, rektorn för skolan där de båda går, förekommer kanske oftast i bild. Utöver att rodda skolans sorgebearbetningsapparat – hålla minnesstund, samla vittnesmål, ha möten med kristeamet – är hon personligt berörd av dödsfallet. Fastän hon själv inte är det minsta höger har hon en hemlig kärleksrelation med Per Erik.

Också Livs bror Anders spelar en viktig roll. Han är norsklärare på samma skola, kände både Natalie och Jamie väl och skulle dessutom ha varit på plats på fotbollsplanen när olyckan skedde. Han och hans pojkvän Jan, en mild och iakttagande psykolog, bor tillfälligt hemma hos Anders och Livs mamma, den pensionerade konstnären Torunn, som nu ägnar sig åt att sy bonader och gå på English Art Walks med några proggiga vänner i samma ålder, däribland Natalies farmor. Vid sidan av släktingarna finns hela lärarkollegiet, inklusive en präktig svensk lärarstudent spelad av Adam Pålsson.

Med dessa människor som grundstoff bygger Haugerud ett slags borgerlig kollektivroman i filmform. Barn sysslar inte med en fråga, inte ens ett par sådana (hemligheter, skuld, nåd, förlåtelse, civilkurage…). Snarare har den hela det gemensamma levandet – på en viss plats, vid en viss punkt i historien – som sitt ämne. Titeln kan tolkas konkret: det handlar ju, faktiskt, delvis om barn: att vara ett, att ha egna, att undervisa och interagera med andras. Men ordet har också en associativ dimension. Barnet står för kontinuitet, för mångfaldigande, för liv och egenskaper som förs vidare. Men i vilken grad liknar barn sina föräldrar? Hade bråket mellan Jamie och Natalie att göra med föräldrarnas politiska meningsskiljaktigheter, vilket vissa till en början spekulerar i? Och hur ska man känna för och handskas med sitt barn när det visat sig kapabelt att slå, till och med mörda – eller? – en kamrat? ”Det är i alla fall inte mig hon fått den där aggressiviteten ifrån” säger Natalies pappa, som om barnet var summan av föräldrarna, eller i alla fall inte mer än en av många möjliga kombinationer.

Motivet fördjupas via filmens många skikt av parallelliteter, formella och tematiska. Till exempel börjar och slutar den med en fotbollsplan, en folkdräkt och en födelsedag. Parkonstellationer uppträder och speglar varandra: Anders och Jan, Liv och Per Erik, Anders och Natalie. Mot slutet är det som om både Liv och Anders blir Jamie: den ena genom att flytta ihop med hans pappa, den andra genom att erkänna hur mycket han identifierade sig med pojken, rentav var avundsjuk på hans självsäkerhet och intelligens. Den svenske lärarstudenten påstås vid olika tillfällen vara lik såväl Jan som Jamie; Jamie som, enligt Natalie, dessutom var förtjust i Anders.

Att det låter rörigt, för det gör det nog, är mitt fel. Barn har drag av förvecklingskomedi, men berättas med ett tempo och en elegans som aldrig gör den fånig eller tilltrasslad. När filmen hotar att slå över i övertydlighet, som i de scener där Per Eriks ideologiska hållning spelar roll, kantrar den i regel tillbaka med en blinkning: inte trodde ni väl att det var så enkelt att fascisten visade sig vara god – eller ond, för den delen?

Samtliga tekniska aspekter är en njutning. Fotot och musikläggningen skiftar mellan det neutrala och det skandinaviskt karnevaliska, som hos Ruben Östlund eller – inga jämförelser i övrigt – Roy Andersson. Lika hög klass har skådespeleriet. Henriette Steenstrup spelar Liv med en nedtonad, absolut hantverksskicklighet. Och Ella Øverbyes Natalie/Lykke/Anna är så gäckande i sin kombination av barnslighet och gryende manipulationsförmåga att flickan med tre namn förblir det mysterium hon måste vara. Barn är mindre gåtfull, men så mogen, ambitiös och suverän att det nästan är ett under i sig.