fbpx
Kritik & essä Tomas Hemstad, 29 oktober 2020

Irresistible ger en vrångbild av amerikansk politik

Irresistible (Jon Stewart, 2020)

I Jon Stewarts valkomedi driver han samma tes som i Daily Show: det som saknas i politiken är en återgång till någon sorts förnuft och ursprungliga värden. Tomas Hemstad ser en ytlig film som inte förstår sin egen samtid.

När kampanjkonsulten Gary Zimmer (Steve Carell) i baksmällan efter Demokraternas katastrofval 2016 ser ett klipp med småstadsbon Jack Hastings, som på ett kommunfullmäktigemöte passionerat talar om papperslösa invandrare, bestämmer han sig på stubben för att göra honom till politiker. Men Deerlaken, Wisconsin är inte Washington D.C. och det är upplagt för kulturkrockar när den cyniska stadsbon möter de genuina glesbygdsmänniskorna.

Satiren i Jon Stewarts Irresistible känns igen från Jon Stewarts The Daily Show. Under hans ledning mellan 1999–2015 blev tv-programmet ett fenomen. Trots att Stewart var en komiker och Daily Show ett underhållningsprogram, hanterades ofta politiken med mer skärpa och fördjupning än i amerikanska tv-nyheter (en ganska låg ribba). Successivt utvecklades en sorts ideologi runt Daily Show-universumet. En centrism med slagsida åt vänster, men också fokus på sunt förnuft och förment rationalitet, som kulminerade i en sorts anti-demonstration som kallades Rally to Restore Sanity and/or Fear. På amerikanska gator samlades liberaler med leenden på läpparna och plakatbudskap som ”I Disagree With You, But I’m Pretty Sure You’re Not Hitler”. På sista tiden har dessa bilder cirkulerat som en sorts genesis för taktiken som kostade Demokraterna valet. En o-ideologi som handlar om att man är de vuxna i rummet, att inga stora förändringar är möjliga och, framför allt, att man inte är Republikanerna.

I inledningen av Irresistible glider kameran längs Zimmers bokhyllor, fyllda med aktivister som WEB Dubois och Gloria Steinem, journalister som Bob Woodward och politiker som Bill Clinton. Här finns bildning och medvetenhet. När han anländer i Deerlaken anger en textremsa att han nu befinner sig i ”Rural America, Heartland USA”, som om det kvittar om vi pratar om Wisconsin, Alabama eller Michigan. Och nog räcker det att skriva så för att frammana urbana projektioner om arbetslöshet, John Deere-kepsar och opioidepidemier. Det är förstås satir, det ska spegla hur Zimmer ser på staden som ett medel snarare än ett mål, men gör sig inte Stewart skyldig till samma ignorans? Vi får aldrig något djup i de politiska skiljelinjerna i Deerlaken. Den amerikanska landsbygden, ett Änglagård som breder ut sig över tusentals mil, existerar endast för att någon viktig stadsperson ska komma dit och få en aha-upplevelse av att äta gluten och ha socker och grädde i kaffet.

Mycket av det Stewart vill säga förtjänar att berättas. Stora delar av den amerikanska landsbygden är utarmad och saknar kritisk infrastruktur. De stater som avgör valen i USA, så kallade ”swing states”, blir plötsligt viktiga på riksnivå i fem minuter vart fjärde år, aldrig annars. Frågan är dock om Stewart från den urbana östkusten har vad som krävs för att berätta den historien. I en film om hur landsbygden osynliggörs och instrumentaliseras i den politiska processen, känns det slående ofta som att landsbygden osynliggörs (fiktiva Deerlaken preciseras till en början inte geografiskt) och instrumentaliseras (Zimmer är den enda rollfigur som utvecklas). De papperslösa från filmens inledning syns aldrig till, och hela rollistan är vit, trots att det tycks bo minoriteter i den lilla staden.

Irresistible driver samma tes som Stewart drev i Daily Show; det som saknas i politiken är en återgång till någon sorts förnuft och ursprungliga värden, det är egentligen inte mycket som skiljer oss åt, och partipolitik är en världslig sak jämte någon sorts bykänsla som transcenderar höger och vänster. Det känns så långt från verkligheten som vi genomlever i USA som man kan komma. I nära nog en direkt referens till Rally to Restore Sanity and/or Fear säger Hastings dotter i filmens klimax att den politiska valprocessen ”gör oss galna”. Det är en ytlig analys i ett så polariserat land som USA, med extrema rikedomar och likaledes extrem fattigdom. I ett land som håller på att gå sönder, kanske måste gå sönder, känns det tondövt att fortsätta driva idén om att det är sunt förnuft (eller kanske terapi) som behövs, snarare än en radikalt annorlunda politik än den som tvåpartisystemet erbjuder.

I slutet har Gary Zimmer lärt sig en läxa om småstadsamerika och vi i publiken har fått oss en mellanmjölkig lektion om medias och den politiska processens brister. Samtidigt brinner Kalifornien och Oregon. I städer som Portland, Rochester, Richmond och Minneapolis står regelbundna strider mellan BLM-aktivister och fascister och polisen sedan månader tillbaka, och presidenten försöker lägga ner postväsendet för att ogiltigförklara det kommande valet.
Det är som att Stewart har fastnat i den tiden när han var relevant. Rollbesättning, tematik, humor, till och med estetik – allt har legat i malpåse sedan Obama-eran. Det blir en tandlös satir, en Parks and recreation, i en tid där Armando Ianucci börjar kännas tam. Med Trump har vi fått svart på vitt att verkligheten ligger närmare Veep än Vita huset, och då framstår Irresistible som en film som inte förstår sin egen samtid.

Annons