Under hösten 1950 arrangerades i Filmhistoriska samlingarnas och Nationalmuseums regi ”30 år experimentfilm”. I visningsserien ingick bland annat filmer av Viking Eggeling, Maya Deren, Hans Richter och James Sibley Watson/Melville Webber. Under två veckor arrangerades tre visningar och sammanlagt nitton filmer visades. Denna kraftansträngning var den första i sitt slag i Sverige. Nationalmuseum hade fungerat som en plats där konstfilmen så sakteliga börjat förekomma inom den svenska museisfären, och man hade införskaffat en filmprojektor och börjat visa film i en av salarna. 1950 hade också sett en presentation av Viking Eggeling (1880–1925) som konstnär och filmare, en utställning med teckningar, målningar, skisser, och de bildrullar som fungerat som underlag för hans mest kända verk, Diagonalsymfonin (1924). Eggelings film hade sin urpremiär i Berlin den 3 maj 1925 och var ett resultat av ett flerårigt studium i rörelsens, abstraktionens och den animerade rytmens möjligheter, och vissa har liknat hans film vid ”visuell musik”. Idag tillhör Eggelings film den experimentella filmens klassiker.

Denna konst- och experimentfilmens inträde behandlas utförligt i Jimmy Petterssons avhandling i konstvetenskap Film på konstmuseum – Nationalmuseums möten med filmmediet 1945–1950, framlagd vid Stockholms universitet ifjol. Även om filmens närvaro avstannade på Nationalmuseum efter 1950 kan man läsa Petterssons avhandling som en kartläggning som trots detta pekar fram emot den utökade etablering och mer allmänna förekomst av experimentell film som startar med ”Apropå Eggeling”, den avantgardefilmserien som ägde rum på Moderna Museet i maj 1958. Därpå följer Moderna Museets omfattande visningsverksamhet under 60-talet med Anna-Lena Wibom och Nils Hugo Geber som de huvudsakligt drivande. Wibom skulle senare under 15 år fungera som programchef för Filmklubben vid Svenska Filminstitutet, det som idag är Cinemateket, och där experimentfilm hade en inte obetydande roll. Och det som inledningsvis beskrevs som de Filmhistoriska samlingarna blev senare en del av Svenska Filminstitutet.

Allt detta leder oss fram till visningen som denna lördag, den 31 oktober, anordnas på Cinemateket i Stockholm. Då kommer en rekonstruktion av den visning som på dagen 70 år tidigare visades på Nationalmuseum i ”30 år experimentfilm”-serien. Detta sker i samarbete med Filmform – en stiftelse med uppdrag att främja, distribuerar och samla svensk konst- och experimentfilm.

Utöver tidigare nämnda Diagonalsymfonin kommer följande filmer att visas: Hans Richters Rhythmus 21 (1921) och Inflation (1928), Opus II–IV av Walter Ruttmann (1923-25), Fernand Légers Ballet mécanique (1924), Henri Chomettes Cinq minutes de cinéma pur (1925-1926), samt Studie 7 (1931) och Studie 8 (1931) av Oskar Fischinger. Kännetecknande för flertalet av dessa filmer är intresset för rörelsen och tiden som sådan, eller upptagenheten vid filmkonstens elementära beståndsdelar; Chomette, äldre bror till René Clair, sägs ha myntat begreppet Cinéma Pur, ”ren film”, och i hans filmer utforskas formens, hastighetens, rörelsens och den visuella kompositionens dimensioner. Richter var nära vän till Eggeling, och han var avgörande för att sprida kännedom om dennes insatser och de arbetade intensivt tillsammans under några år, bland annat med utarbetandet av de bildrullar som senare fungerade som förstudier och underlag till flera av filmexperimenten.

Richter har beskrivit sitt möte med Eggeling som följer: ”The contrast between us, which was that between method and spontaneity, only served to strengthen our mutual attraction…for three years we marched side by side, although we fought on separate fronts.” Richters egna filmer är både studier i form, rörelse och abstraktion, men kan även innehålla inslag av upptåg och dadaistisk humor. Han rörde sig i dadaistkretsar och publicerade senare översiktsverket Dada – Kunst und Antikunst (1964). I Fischingers studier är relationen mellan en mångfald av rytmiskt cirkulerande objekt och former och ett dramatiskt musikaliskt montage framträdande, och hos Ruttmann – som senare skulle göra Berlin: Die Sinfonie der Großstadt (1927) – finns ett intresse för ljusets olika variationer (han kallade sin Opus-svit för ”Lichtspiel”) och ett rytmiskt kontrastarbete mellan ljus och mörker, mellan förgrund och bakgrund. Avslutningsvis, i kubisten Légers Ballet mécanique är det – utöver dess excessiva kombination av dynamisk formell abstraktion och en drömlik dadaistisk hållning – framför allt en sekvens med en kvinna som repeteras ett flertal gånger då hon går upp för en trappa, som hängt kvar hos mig som åskådare.

Lördagens visning fungerar också som ett firande av Filmform, som fyller sjuttio år. Utöver denna visning kommer även en jubileumsskrift ut i november och under hösten har redan en hel del events arrangerats i Filmforms regi i form av filmvisningar och seminarier. Filmform etablerades – då under namnet Svensk experimentfilmstudio – samma år som presentationen på Nationalmuseum. Den retrospektiva visning som lördagens begivenhet utgår ifrån, lär ha haft stor betydelse för den krets av unga cineaster som var med vid bildandet.