fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 25 september 2020

Suggestivt upptrappad spänning i kanadensiska Spiral

Spiral (2020)

Spiral ter sig bara alltför aktuell trots att handlingen utspelar sig på 1990-talet. Charlotte Wiberg har sett samhällskritik i skräckfilmstappning på filmfestivalen Monsters of film.

Det börjar med en brutal urscen. Året är 1983 och två killar hånglar i en bil – men blir våldsamt avbrutna. Härifrån går vi till nutid, 1995, och en liten familj som flyttar in i en småstad/förort. Ingenting görs för att försköna det träiga lilla samhället och vi förstår direkt att detta är ett misstag, att de två männen och dottern omedelbart borde åka tillbaka till den stad de kommit från (Chicago). Färgskalan är dyster och det röda hus de flyttar in i är något modernt låd- eller till och med ladugårdsliknande snarare än den stuga med röda knutar vi i Sverige förknippar med idyll.

Den yngre av de båda männen, Malik (Jeffrey Bowyer-Chapman), var närvarande i urscenen och dess trauma återkommer blinkvis under filmen för att till slut spelas ut i all sin grymhet. Men då har det nya liv paret, av någon outgrundlig anledning, sökt sig till rejält spårat ut och blivit till den nya katastrof vi i publiken bara väntat på. Att Malik är traumatiserad framgår tydligt genom hans minnesbilder, hans huvudvärksattacker, hans skepsis gentemot omgivningen och starka reaktioner på den. Till slut tycks han förlora verklighetsgreppet helt och börja hallucinera. Men det är genom hans ögon vi ser den lilla staden, under joggingturer där han dubbelexponeras med kyrkan, symbolen för trångsynthet, och betraktas av fientliga invånare. Allt förvärras av att den man Malik spökskriver en biografi över visar sig vara en antigay-aktivist. Partnern Aaron (Ari Cohen) har en helt annan attityd till orten och grannskapet och framstår som i och för sig balanserad men framför allt naiv och godtrogen.

Spiral visades på nyligen avrundade Monsters of film och får nu premiär hos den amerikanska skräckspecialisten Shudder. Man kan bara hoppas att strömningstjänsten snart kommer till Sverige. Att filmens huvudpersonen inte bara är homosexuell utan också svart, ger honom ett dubbelt utanförskap eller en dubbel annorlundahet gentemot det vita, heterosexuella grannskapet (”Vi har inga som ni här!” utbrister grannkvinnan när hon förstår att de nyinflyttade är ett homosexuellt par). Och det är annorlundahet i sig som är det främsta problemet. ”Folk tåler inte de som är annorlunda” säger Malik till dottern Kayla (Jennifer Laporte) och råder henne helt desperat att inte stå ut, inte uttala avvikande uppfattningar. Normopatin i det anonyma lilla samhället tar sig i konkret mening monstruösa former. Spiral levererar samhällskritik i skräckfilmstappning och ter sig bara alltför aktuell trots att handlingen utspelar sig på nittiotalet.

Kanadensiske regissören Kurtis David Harder är bara 26 år men har redan regisserat tre filmer. Det är bara att hoppas att han fortsätter vara produktiv. Han lyckas göra ett beprövat motiv spännande och berättelsen suggestiv, fantasieggande genom att inte allt får en prydlig förklaring. Spänningen trappas upp i väl avvägd takt. Dottern Kayla är lite väl skissartat tecknad och jag saknar en bakgrund till parets flytt – den framstår som obegriplig, öppet ifrågasatt av både Malik och Kayla. Men det är gudi behagligt med en bekräftelse på att skräckfilmen kastat av sig den reaktionära skrud som säger att svarta rollfigurer snabbt måste försvinna ur handlingen och att homosexuella är relegerade till att vara stödjande bifigurer bredvid den heterosexuella huvudpersonen. Det lönar sig inte heller att vara oskuld. En annan tid råder i genren. Hoppas att omvärlden följer efter.

Annons