fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 24 september 2020

Ivans xtc. är en finstämd elegi över Hollywood

Bernard Roses satir Ivans xtc. från 2000 gick fick aldrig något stort genomslag. Filmen är dock en minst lika träffsäker nedsabling av Hollywoods förljugenhet idag som för tjugo år sen, menar Oscar Westerholm.

”Vem ska ta hand om min hund?” Det är bland det sista kändisagenten Ivan Beckman (Danny Huston) säger i livet. Ett par timmar senare, i gryningen, blir polisen tillkallad av en irriterad granne som hör någon skrika från ett hus på gatan. Det är Ivan som vrider sig i smärtor och kräks blod på vardagsrumsmattan. Men just i det ögonblicket, under det som kommer att bli hans sista festnatt, har han, skyhög på kokain och MDMA, lyckats klämma ur sig en sanning han knappt ens vågar erkänna för sig själv: han har en elakartad tumör i ena lungan. Hans sällskap, två unga kvinnor som av kvällen endast väntat sig en snuskigare variant av sanning och konsekvens, tittar skräckslaget på honom. De har ingen aning om vad som kommer att hända med hans hund.

Ivans xtc. är en fritt hållen tolkning av Leo Tolstojs korta roman Ivan Iljitjs död. Handlingen har nu förlagts till den amerikanska kändiskulturens fyrbåk. Don West (Peter Weller) är den skådespelare som alla agenturer i Los Angeles vill kontraktera, men det ser ut som att den silvertungade Ivan är den som slutligen lyckas norpa stjärnan. Men misstanken om att Don ligger med hans flickvän Charlotte White (Lisa Enos, som även skrivit och producerat filmen) plågar honom. När en ominöst utbredd skugga dyker upp på en röntgenplåt av hans lungor omvandlas hela hans tillvaro till ett tungt, svettigt ångestkoncentrat som bara tillfälligt går att spä ut med droger och sex.

Filmen premiärvisades 2000 på TIFF, men den fick först svensk videodistribution 2003 i en nedfilad version (ledsagad av ett egenartat rykte om att filmen skulle innehålla hårdpornografiska scener med den svenska modellen Victoria Silvstedt). Det är en dogma-inspirerad dödsmässa vars livsluft är lyxcrack, glammiga kändismingel och snabba avsugningar. Men det är på samma gång en närmast arketypisk ödesberättelse som skulle platsa mellan pärmarna till Kenneth Angers skvallerbibel Hollywood Babylon. Skildringen försöker likväl, till skillnad från Angers spekulativt spefulla bok, lyfta undan lager på lager av snedvridna ideal och botox-modifierade glamourbilder för att därunder blottlägga en desperat och dödssjuk kropp. Istället för att uppsöka kemoterapi graviterar Ivan mot flummig homeopati, något som i lika hög grad som filmindustrin förespråkar ett strikt om än metafysiskt mystiskt förhållningssätt till kroppen. Alltså kontroll, det som Ivan i rask takt håller på att tappa. I filmens mörkaste stunder, när hans kropp visar alla tecken på att ge vika under sjukdomens förödande påverkan, visar Bernard Rose (som även gjort bland annat 1992 års Candyman) sin begåvning för den cronenbergska kroppskräcken. Ivan hostar i en rad otäcka scener upp mörkt slem. Han vaknar upp med en stor blodfläck på kudden, eller får plötsliga krampanfall där han inte förmår sig att göra något annat än att ligga på marken och skrika.

Men det finns även en skiffersvart humor i helvetesresan. Filmen inleds till exempel med en briljant satiruppvisning där det inte krävs mer än femton sekunder för styrelsen på Ivans agentur att smälta chockbeskedet om hans död. ”Säkert en överdos”, säger en i ledningsgruppen. ”Han var ju rätt förtjust i knarket.” Snarare oroar man sig för hur hans mystiska radiotystnad – orsakad av sjukdom och död – har påverkat relationen med olika högprofilerade namn. Dessa ögonblick, tillsammans med den ibland rätt ruffiga tv-artade bildkvaliteten (filmen är inspelad med en handhållen och relativt billig HD-kamera), för tankarna till den satiriska HBO-serien Simma lugnt, Larry!, som även den – om än med en betydligt mer humoristisk vinkel – handlar om filmindustrins avigsidor.

Ivans xtc. är en minst lika träffsäker nedsabling av Hollywoods korrupta grädda som Coenbrödernas Barton Fink och Robert Altmans Spelaren. Nu får den här svårtillgängliga 20-årsjubilaren en blurayutgåva via Arrow media. Att den skildrar ett dödsögonblick för en filmens makthavare, med fötterna omsorgsfullt nedstuckna i det anrikt hierarkiska stjärnsystemet, känns emblematiskt för den historiska tidpunkten: millennieskiftet och den nya digitala filmteknologins inträde på marknaden. Rose förkunnade själv, troligtvis sporrad av utopiska tankegångar från rörelser som Dogma-95, att ögonblicket då digitala filmkameror blev gångbara inom det kommersiella produktionssystemet innebar filmens slutgiltiga död. Det är svårt att föreställa sig en mer finstämd svanesång till Hollywood och filmens medium än Ivans xtc.

Läs också: Sunset Boulevard är en spöklik närbild på Hollywood

Annons