Ina Holmqvists och Emelie Wallgrens film Så nära finns med på premiärutgåvan av FLM DVD som har tema tonår.
Hur kom filmen till?
Vi lärde känna varandra på DI och en av många saker som vi upptäckte att vi hade gemensamt var att vi båda varit fans när vi var yngre. Vi märkte att vi skämdes för att erkänna det, samtidigt som det väckte en massa minnen och ilska till liv. I efterhand förstod vi att vi känt oss föraktade och förminskade. Vi kom på att vi aldrig sett någon skildra unga fans som annat än osjälvständiga och passiva delar av en hysteriskt skrikande massa. Det räckte med en snabb blick på musikhistorien för att se att det som unga tjejer gillat automatiskt varit förknippat med dålig smak och stått lägst i alla hierarkier. Det var först när Beatles kunde frigöra sig från stämpeln som pojkband med flickfans som de blev tagna på allvar.
Vi var samtidigt intresserade av moderna ritualer, och såg Angela och Arinas planerade resa till vaxdockan i Berlin som en sorts uppdaterad pilgrimsfärd. Det finns få platser i samhället där det är tillåtet att leva ut mycket starka känslor, och vissa är mer accepterade och har högre status än andra. Få ifrågasätter 50-åriga mäns skrikande i grupp, om det är på en fotbollsarena, eller det mediautrymme som ägnas åt fotbollsfans.
Vad ville ni göra?
Vi ville utforska de starka känslorna och vad som fanns bakom bilden av den hysteriska flickan. Vi var övertygade om att det var mycket mer komplext än att bara vara kär i killen på affischen. För oss hade banden fungerat som fönster mot en annan friare värld än den vi befann oss i som 12-13-åringar, där reglerna för hur man skulle vara och se ut var hårfina och begränsande. Vi var inte intresserade av killarna i Tokio Hotel, utan av den betydligt rikare fantasivärld som tjejerna byggde upp kring dem. Ett rollspel där tjejerna var självklara subjekt och satte ramarna samtidigt som de kunde testa olika identiteter. Vi ville göra en film som tog tjejernas känslor på allvar, och som skildrade deras värld inifrån.
Vilken var den största utmaningen i arbetet med filmen?
För oss är research och ”casting” alltid en utmaning. Eftersom vi arbetar dokumentärt, men oftast inte utgår från några befintliga huvudpersoner utan från ett fenomen, en känsla eller ett tema som fascinerar oss – är det ett tidskrävande arbete, men samtidigt helt avgörande för filmen.
Innan vi bestämde oss för att göra filmen om Arina och Angela i Så nära hade vi scannat internetforum och andra kontaktvägar och träffat många olika tjejer. Det var först när vi träffade Arina och Angela utanför Sheraton Hotel som det kändes rätt i magen. Både deras personligheter och den inplanerade resan till vaxkabinettet i Berlin fångade oss.
Hur ser ni på filmen i efterhand?
Stolta. Vi kan fortfarande skratta och gråta när vi ser filmen, och vi har sett den väldigt, väldigt många gånger.
Vad var det viktigaste ni lärde er av filmen eller inspelningen?
Hur viktigt det är att lita på magkänslan i arbetet med dokumentärfilm, att inte kompromissa i researchfasen och i valet av huvudpersoner. Det är människorna som gör filmen. Vi försöker hela tiden utveckla vår människokännar-radar och vara så öppna och närvarande att vi helst känner vad som ska hända innan det händer, men samtidigt är det när människorna och livet överraskar oss som det blir bra på riktigt. Man måste våga lita på livet som dramaturg, i slutändan hade vi förmodligen inte kunnat dikta ihop ett lika fantastiskt manus som det i Så nära.
Vad arbetar ni på nu?
För tillfället är vi i Hamburg och arbetar med research inför vår första långfilm. Filmen har arbetstiteln Pappan och havet och handlar om brutna relationer mellan fäder och döttrar. Inspelningen är planerad till i sommar och kommer ske ombord på ett lastfartyg ute på Indiska oceanen.
