The plot thickens! Kritikerförbundet Fipresci och den ekumeniska juryn delade ut sina priser idag. Kritikernas val föll på Sergej Loznitsas In the fog (V tumane) och ekumenikerna (som representerar olika kristna samfund) gav sitt pris till Thomas Vinterbergs The hunt (Jagten). Ekumeniska priset brukar gå till rätt udda val, men kritikerpriset är desto mer intressant. De senaste fem åren har kritikerna och juryn hållt med varandra två gånger – pikant nog när de prisade filmer av Michael Haneke och Cristian Mungiu, som ligger i täten i spekulationerna kring årets Guldpalm!
Ikväll delades även priset i sidosektionen Un certain regard ut. Jag hade hoppats på Xavier Dolans Laurence anyways, och förhandssnacket handlade mycket om Benh Zeitlins dystopi Beasts of the southern wild, som vann i Sundance tidigare i år och även knep kritikernas Un certain regard-pris. Men förstapriset gick i stället till mexikanska After Lucía (Despues de Lucía) av Michel Franco.
After Lucía är en av de mest obehagliga filmer jag har sett. Filmen inleds med att en far och hans dotter flyttar till en ny stad efter att hustrun/modern Lucía omkommit i en bilolycka. Dottern, Alejandra, plockas snart upp av en populär klick i skolan, men efter en fest där hon blir full och filmas när hon har sex får hon en slampstämpel och det går utför. Inledningsvis liknar det alltså Hip hip hora!, eller en informationsfilm om hur illa det kan gå om man dricker alkohol. Jag irriterar mig på det styltiga skådespelet och att mobbarnas oneliners inte känns särskilt trovärdiga. Men menande blickar och obscena sms övergår steg för steg i allt vidrigare övergrepp. Klasskamraterna klipper av Alejandra håret, tvångsmatar henne med en tårta fylld med avföring, låser in henne på toaletten på skolresan, där hon är lovligt byte för killarna.
Till en början gör Alejandra motstånd, men när de vuxna på skolan börjar ana oråd väljer hon att hålla tyst, eftersom hon inte vill göra sin deprimerade far ännu mer bekymrad. I stället går hon in i ett apatiskt, närmast slavliknande tillstånd, med en utgång som känns oundviklig – men ändå inte. After Lucía är betydligt mer komplex än vad den verkar och i slutändan är den mer lik Irréversible – eller för den delen en annan Un certain regard-vinnare, Dogtooth – än svenska högstadiefilmer. Liksom i båda dessa fallen är jag dock tveksam till om jag tycker att filmen har någon poäng. Jag blir illa berörd, men räcker verkligen det?
Oavsett åsikt kan man i alla fall ytterligare konstatera att det är Latinamerikas år i år. Samtliga huvudvinnare i de tre sidosektionerna har varit latinamerikaner. Vinnarna i Un certain regard hittar ni här.
