Årets (hittills) bästa film i Cannes tävlar inte ens om Guldpalmen. Kanadensiska Xavier Dolans Laurence anyways (som har svensk biopremiär 21 september) är i stället med i sidosektionen Un certain regard. Dolan blev filmvärldens it boy redan med debuten Jag dödade min mamma, som han följde upp med den ännu bättre Hjärtslag. Film nummer tre handlar om Laurence, som byter kön från man till kvinna. Men ännu mer handlar det egentligen om relationen mellan Laurence och hans flickvän Fred. Laurence beskriver det som att han i 35 år har levt under ytan och hållit andan, men att han reser sig ur vattnet sekunden innan hans lungor sprängs. Allt måste ske på en gång, för att han inte ska gå under. Från en dag till en annan sminkar hen sig och går till jobbet (en högstadieskola) i kvinnokläder. Fred blir arg, får panik, tvekar, men bestämmer sig för att ställa sig på Laurences sida.
Eller, relationen, människorna, livet, är mycket mer komplexa än så. Laurence anyways är en två och en halv timme lång episk kärleksfilm, någonstans mellan Brideshead revisited och Pojktanten. Några saker irriterar: Dolan är fortfarande besatt av slow-motion-bilder, och var femte minut sätter han igång en electronica-låt eller ett stråkparti som pågår i tre minuter. Men det gör inget. Efter visningen är jag helt matt. Den enda skandalen som är större än att Xavier Dolan inte kan vinna Guldpalmen är att Melvil Poupaud som spelar Laurence inte kan vinna prisen för bästa kvinnliga eller bästa manliga skådespelare.
