Som bekant älskar James Cameron djup. Inte bara har han regisserat hela fyra filmer om djuphavsexpeditioner – Avgrunden och Titanic samt dokumentärerna Ghost of the abyss och Aliens of the deep – härom veckan kröp han själv in i en trycktålig ubåt och åkte ensam ner till Marianergraven, som med sina 10 898 meter under ytan är världens djupaste punkt. Bara två personer har varit så långt ner tidigare (en fin illustration över de väldiga vattenmassorna han lade över sig finns hos Empire).

Med detta djupfokus i åtanke var det inte så överraskande att han valde att ombearbeta Atlantångarmelodramen Titanic för tre dimensioner. Tyvärr slutade Titanic 3D med katastrof.

Inte för att filmen är dålig. När jag såg den häromdagen slogs jag tvärtom av att det är en kolossal filmuppvisning driven av ett väloljat dramamaskineri. Kostymen är fantastisk (har sällan sett så snygga arbetarmän). Den högtravande romantiken glödande, tungt erotisk och helt renons på ironi – till havs blinkar man inte. Leonardo DiCaprios pojkaktiga charm har ännu inte perverterats av vuxen mansmuskulatur och Kate Winslet tecknar precist den svåranpassliga konstentusiasten på väg till sitt dockhem. Eller ja, ska man vara bokstavlig är det ju DiCaprio som ombeds teckna henne ”like one of your french girls”.

Det som inte fungerar alls i 3d-versionen är helt enkelt de tre dimensionerna. Inte bara är den slarvigt gjord, med flera dåligt bearbetade konturlinjer och en återkommande glasruteeffekt, den är dessutom totalt teknikhistoriskt feltänkt.

Det tydligaste problemet – och egentligen det enda som skulle vara lätt att åtgärda – uppenbarar sig redan i prologens dykscener. När den fjärrstyrda undervattensroboten via kabel direktsänder bilder till skutan på ytan är även dessa videobilder tredimensionella, trots att filmen gör en stor sak av undervattensrobotens funktionalitet vilket gör det helt uppenbart att den inte filmar i 3d. Det fanns helt enkelt inte sådana 3d-kameror när filmen utspelar sig. Det är som om Rose DeWitt Bukater i den uppdaterade versionen plötsligt skulle skicka ett SOS-MMS med sin Iphone.

Ett annat problem är de bombastiska bilderna av själva båten. De är gjorda med modeller och animationsteknologi som väckte uppståndelse för 15 år sedan, men givetvis ser relativt stel och billig ut idag. I vanliga fall är det väl inget större problem – effektestetik förändras som allt annat – men när dessa föråldrade animationsbilder pressas genom ett 3d-filter som fortfarande hämtar sitt existensberättigande i wow-faktorn blir resultatet en estetikhistorisk kortslutning.

Det tredje problemet är helt enkelt att den viktiga effektscenen i Titanic – när båten ställer sig på ända och bryts itu, inte är anpassade för tre dimensioner. Det är i originalutförande lysande action, men bara vid ett fåtal tillfällen förstärks bildväxlingarnas slagkraftighet av 3d. Det är helt enkelt inte tillräckligt mycket rörelse i djupled. När passagerarna faller genom luften längs det numera vertikala däcket rör de sig oftast från höger till vänster i bild, inte mot kameran. En lika välgjord actionsekvens som var gjord för 3d från början hade varit fantastisk, men här tillför bearbetningen tyvärr väldigt lite.

Sammanfattningsvis, då: Titanic 3D är rätt så oemotståndlig som genuint gammaldags romantik, men däremot inte alls lyckad som toppmodern effektfilm. Den traditionella versionen har båda kvaliteterna.


En sista, ärlig undran. Varför slutar egentligen filmen med att Rose slänger diamanten i Atlanten? Det är ju ingen romantisk gest – diamanten har ingen egentlig bäring på hennes och Jacks kärleksaffär. Är det för att hon trivs bättre som fattig? Tycker gott tanten kunde ha gett den till sitt barnbarn istället.