I år är det inte bara 100 år sedan August Strindberg dog – det har också gått exakt ett sekel sedan den första filmatiseringen av hans diktkonst. Men kanske är det ett sundhetstecken att dagens filmskapare inte intresserar sig för att göra bokstavstrogna kostymdramer.

”Var så god att kinematografera så mycket ni vill av min dramatik.” Så kort och koncist svarade August Strindberg berömt på en förfrågan från Gustaf Uddgren om att göra levande bilder av hans diktning.

Det resulterade i att Fröken Julie och Fadren år 1912 blev de två första Strindbergfilmerna. Bägge regisserades av Anna Hofman-Uddgren, som året innan blivit den första svenska kvinnliga regissören. (Fadren blev dock hennes sista film eftersom inte bara Strindberg dog efter filmens premiär utan även hennes finansiär, hästhandlaren och biografägaren Nils Petter ”Häst-Nisse” Nilsson.)

Sedan dess har Strindberg inspirerat bildmakare otaliga gånger – bland annat till fyra stycken Hemsöborna – men med åren har det oftare blivit tv-teater än biofilm.

Snarare än Hemsöbornas kobbar och skär är det den intersektionella maktanalysen i Fröken Julie som som fortfarande engagerar filmarbetarna. Både här hemma och utomlands. Mike Figgis gjorde Miss Julie 1999, den brasilianska Noite de São João baserad på samma pjäs kom 2003 och så sent som förra året hade danska Julie premiär.

Kampen mellan grevinnan och betjänten har i Linda Wendels Julie förflyttats till tennisens värld. Hon är stjärnan – uppenbart färgad av det senaste danska tennisesset Caroline Wozniacki – han är hennes tränare. Men mer intressant är konstnären Fia-Stina Sandlunds tredelade Fröken Julie-omtolkning: She’s blonde like me, She’s staging it och She’s wild again tonight.

Vi kommer aldrig få se Mikael Persbrandt som Den Okände i Till Damaskus på vita duken, men det är att betrakta som ett mognadsbevis att filmen inte längre måste luta sig tungt mot litteraturhistoriska klassiker för att åtnjuta legitimitet. Både danska Julie och Fia-Stina Sandlunds trilogi är också filmatiseringar som omarbetar originaltexten.

I She’s blonde like me iscensatte Sandlund en presskonferens på konstbiennalen i Venedig där hon intervjuade skådespelaren Alexandra Dahlström om feminism och blondhet – och Strindberg. I She’s staging it försöker Sandlund rädda Julie från att begå självmord och på en teaterscen i New York repeteras och spelas tre alternativa slut upp.

Den tredje och avslutande delen ska skrivas av Apflickorna-författaren Josefine Adolfsson och skildra en samtida kärlekshistoria mellan Jean och Julie.

När Strindberg uppmuntrade kinematografering av hans samlade verk anade han nog inte vilka friheter filmskaparna skulle komma att ta sig med hans dramatik.