När stumfilmen började höra röster visste många skådespelare inte vart de skulle ta vägen. Therése Andersson ser stjärnsystemet flimra i Michel Hazanavicius stummispastisch The artist.
I skenet av projektorljuset sitter den en gång så starkt lysande filmstjärnan George Valentin tillbakalutad och omgiven av cigarettrök. Han tänder ännu en cigarett och med ett glas i handen betraktar han dramat som utspelar sig på filmduken, i vilket han själv innehar huvudrollen. Filmen tar slut och kvar på duken blir endast ett kallt, vitt ljus. Valentin reser sig upp från fåtöljen och möts av en skuggfigur på filmduken som, likt en inre röst, talar om för honom att han beter sig som en idiot då han vägrar medverka i ljudfilmer. I vredesmod välter skådespelaren omkull projektorn och rusar fram till bokhyllan där plåtask efter plåtask med filmrullar står uppställda i prydliga rader. Han sliter upp askarna och börjar ursinnigt dra ut de långa remsorna. Till slut ligger det som en gång var en framstående karriär i en tilltrasslad hög av celluloid på golvet. Valentin låter en gnista falla mot golvet, där den lättantändliga nitraten genast fattar eld och utplånar det sista av 1920-talets glada stumfilmsdagar.
Sekvensen belyser på ett omsorgsfullt sätt de självreflexiva motiven i Michel Hazanavicius elegant bilddrivna film The artist. Handlingen är förlagd till Hollywood under åren kring decennieskiftet 1930. Dessa år utgör också en brytpunkt i filmhistorien, då den stumma filmen kom att ersättas av den ljudsatta. Filmstudion Kinograph bildar fonden för handlingen och i strålkastarljuset står den karismatiske George Valentin. Han är en Douglas Fairbanks, Rudolph Valentino och John Gilbert i en och samma frack, pomaderat hår, fåfäng mustasch och självklart ego.
I filmens inledande skede, vid ett pressuppbåd i samband med premiären för Valentins senaste succéfilm, råkar han bland fotoblixtarna och beundrarskaran med tindrade ögon stöta ihop med den aspirerade skådespelerskan Peppy Miller. Hon är en cool, målmedveten kvinna med perfekt lagda lockar, en ung Joan Crawford eller Clara Bow, alldeles i början av sin karriär. Valentins och Millers blickar möts och de fotograferas tillsammans. Dagen efter det slumpartade mötet pryds förstasidan på branschtidningen Variety av bilder på dem båda och med en rubrik i stora bokstäver som lyder ”Who’s That Girl?”
Den berättelse som spelas upp i The artist är naturligtvis fiktiv. Det är ingen formellt historisk återgivning, utan en film som med hjälp av bild och musik – och mycket kärlek – skapar en känsla av och anspelar på ett skede inom en tidsperiod i filmhistorien. Tematiseringen av stjärnskapets många fasetter, de mekanismer som ligger bakom en stjärnas uppgång och fall, är en sådan illustration. Den känns också igen från tidigare filmer som exempelvis Hollywood från 1937 och Sunset boulevard från 1950. I skildringen av Miller återges den välbekanta berättelsen om en filmskådespelares väg till berömmelse, en berättelse som var vanligt förekommande i dåtidens amerikanska filmtidningar som exempelvis Photoplay och Motion picture magazine, liksom i svenska Filmjournalen. En berättelse som porträtterade en ung och godhjärtad kvinna som, genom målmedvetet arbete liksom lite tur, lyckades nå framgång vid filmen. Filmstudiorna i det tidiga Hollywood letade ständigt efter nya ansikten, som skulle passa till en viss typ av roller och motsvara publikens förväntningar. Det filmstjärnesystem som kom att utvecklas i Hollywood handlade om att skapa och marknadsföra stjärnor. Därför var det viktigt att varje stjärna framställdes som unik, med en egen look och personlighet: hon skulle vara iögonfallande och tydligt urskiljbar. Med hjälp av kosmetik skapades därför omsorgsfullt en enskild look för varje stjärna, håret kunde färgas eller blekas, ögonbryn noppas och omformas, lösögonfransar appliceras, kindbenen förhöjas med hjälp av puder och rouge, och så vidare.
I The artist får Miller sin egen och utmärkande look genom en ditmålad ”beauty spot” strax ovanför höger mungipa, vilken sedan fungerar som hennes signum. Knepet kan liknas vid Joan Crawfords och hennes speciella sätt att sminka läpparna, som innebar att med penna måla utanför dess givna konturer och sedan med pensel fylla i med läppstift. En look som sedermera kom att bli synonym med Crawford. Med sin karakteristiska ”beauty spot” går sedan Miller i The artist från småroller till huvudroller till Kinograph studios mest firade filmstjärna och it-girl. Inte minst gör hon succé genom sin medverka i de nya talfilmer, som snabbt hade nonchalerats av Kinographs etablerade stjärnor med Valentin i spetsen, men omfamnats av studions strategiska producenter. Millers skådespelarstil, röst och personlighet svarar mot filmstudions krav och hon blir en symbol för en ny tid och ett nytt kapitel i filmhistorien.
Ljudfilmens genomslag inom filmindustrin medförde faktiska förändringar, som fick omedelbara konsekvenser för skådespelarna och deras konstnärliga utövande, ett tema som också tidigare och med humor behandlats i till exempel Singin’ in the rain från 1952. Den tidigare så yviga och teatrala skådespelarstil som hade kännetecknat den stumma filmen framstod nu som konstlad och den blev i dubbel bemärkelse överspelad. Så småningom kom den att ersättas av en mer nedtonad och naturalistisk skådespelarteknik. Den enskilda filmskådespelarens röst blev även en faktor i sammanhanget. Detta var något som medförde problem för en del stjärnor, som inte ansågs uppfylla de nya kraven. Övergången till ljudfilm användes också av studiorna för att omförhandla eller bryta kontrakt med alltför dyra eller egotrippade skådespelare.
I The artist är det detta öde som Valentin möter. Han vägrar att medverka i ljudfilmer och ser i gengäld sin karriär rinna ut i sanden. Millers framgång och Valentins nederlag skildras symboliskt i en sekvens som utspelar sig i en trappa, där hon är på väg upp och han är på väg ned, allt medan människor rusar förbi dem i en ständig ström. Men Millers och Valentins vägar slutar inte korsas där. Deras liv och karriärer har flätats samman under filmens gång och utvecklats till en skör kärlekshistoria. Romansen kan dock förverkligas först när Valentin överkommer sin konstnärliga stolthet och motvilja mot ljudfilmen – som bottnar i att han innehar en stark fransk accent – och därmed bryter ljudbarriären. Avslutningsvis dansar de lyckligt tillsammans ut ur skuggorna, igenom en audition och in i den glada steppmusikalen. Det är en filmgenre som skulle överleva åtminstone 30 år till.
