I lördags fick Stockholm fint besök. Den legendariske experimentfilmaren Ken Jacobs var i stan för att framföra sitt verk Time squared på Moderna museet. Biografen var fylld till bristningsgränsen, folk satt i gångarna och på golvet, och ändå fick många vända i dörren. Glädjande att det går att locka en så stor publik till ett experimentfilmsevent i en stad som ibland känns helt ointresserad av alla intressanta filmhändelser som faktiskt äger rum då och då.

Eller film och film förresten. Ken Jacobs är visserligen känd som filmare (biografi och en hel del digitaliserad film att se finns på fantastiska Ubu), men här var det ingen filmremsa inblandad. 77-åringen satt ihopkurad i ett bås av korrugerad längst bak i salongen. Där hade han samlat ihop en lampa, ett objektiv, ett par fläktar, färgburkar och några runda handmålade glasplåtar. Framför båset snurrade slutaren, som var byggd av ett mickstativ, en borrmaskin, lite metallbitar och plywood. Till en början snurrade slutaren för långsamt, varpå en assistent fick dra åt snöret som var knutet kring borrmaskinens avtryckarknapp innan föreställningen kunde ta fart igen.

I samtalet om filmens framtid i FLM #6 påpekade filmvetaren Trond Lundemo (som också varit med om att curera utställningen Image at work som Jacobs performance var en del av) att ”konstgalleriet blivit som ett tekniskt museum. Det är 16 mm-remsor som går överallt och det är ljudet av en projektor som står och knastrar och surrar.” Jacobs val att flytta projektionsutrustningen från maskinrummet till salongen är i det perspektivet tidstypiskt, och kan ses som en motreaktion på de dolda processerna som äger rum i många av våra vardagliga och konstnärliga maskiner.

Den märkliga manicken kallar han ”The nervous magic lantern”, eftersom den fungerar som en pulserande laterna magica. Genom slutarens långsamma snurrande skapas en illusion av djup i bilderna, som såg ut som ett mellanting av rymdlandskap och mikroskopiska uppförstoringar av bakteriebildningar. Denna 3D-effekt, som Jacobs sa att han inte kunde förklara med annat än att han hade märkt att den fungerade, kunde – till skillnad från samtidens glasögonberoende multiplex-3D – uppfattas även om man stängde egna ögat.

Det var en rätt påfrestande upplevelse. Betydande delar av publiken klarade inte av det stroboskopiska pulserandet och lämnade lokalen ganska omgående. Mitt sällskap fick också aggressiv huvudvärk av föreställningen, så vi fick också gå innan det hela var över. När vi kom ut i ljuset var vi fortfarande lite yra, med synsinnet felkalibrerat. Vi gick in på en galleria för att köpa ballonger, men råkade vid upprepade tillfällen gå rakt in i de spegelväggar som präglar samtida galleriors motsägelsefullt labyrintiska och luftiga arkitektur. Det var som att den nervösa laterna magican hade brutit ner vår perception, förflyttat den till de optiska leksakernas 1800-tal, och sedan kastat oss tillbaka i samtidens visuellt överlastade stadsmiljö. Krasch.