Det görs så många filmer att du inte har en chans att se alla. Det finns olika sätt att bearbeta överflödets förbannelse.

Den femte augusti i år gick Google ut med en uppskattning av antalet olika böcker i världen. 129 864 880 verk. Typ. En och annan kritiker har ifrågasatt siffrans tillförlitlighet, men budskapet är ändå ganska övertygande: Du hinner inte läsa alla.

Om en liknande beräkning gjorts över antalet filmtitlar vet jag inte, men vi kan vara säkra på att även den listan skulle vara svårsmält. Så hur ska man förhålla sig till dessa oceaner av böcker man aldrig kommer hinna läsa, livsomvälvande filmer som står osedda i uthyrningshyllan? I min omgivning tycker jag mig se kulturkonsumenter som befinner sig i olika stadier av sorgbearbetning:

De förnekande: ”Äsch, i själva verket är alla världens filmer bara bättre eller sämre plagiat av Ghostbusters två.”

De förbannade: ”Ghostbusters TRE?!?! Vilket jävla helgerån!”

De förhandlande: ”Disneyversionen av Robin Hood kan väl räknas både som Ridley Scott-action och Den fantastiska räven?”

De deprimerade: ”Femhundra spänn för en dejt på bio, och vad får man för det? Två könssjukdomar och en ensam död.”

Och de accepterande: ”Det må finnas luckor i min filmrelaterade allmänbildning, men spetskompetensen går rätt djupt in i Dawn of the Dead från -78.”

Att nå det sista steget är att slappna av, och omfamna omseendets konst. Det vill säga: Du ger upp alla ambitioner om att vidga dina vyer, och nöjer dig med att titta på samma handfull filmer om och om igen. Jag känner en man i femtioårsåldern som ser Mamma mia minst två gånger i månaden och en ung kvinna som kan rabbla dialogen ur Sånger från andra våningen som ett rinnande vatten. Till en särskild kategori hör de personer som går igång på att se en välbekant film i sällskap av någon som aldrig sett den förr, att utbrista: ”Åh! Snart kommer det bästa!” inför varje scen och därigenom sabotera sällskapets alla chanser att någonsin uppskatta filmen.

Andra omseendeformer inkluderar Tv 1000-tittningen (du har sett slutet och mitten av en film ett tjugotal gånger, därutöver ett gytter av scener som du snart kan pussla ihop till en sammanhängande helhet); Traditionstittningen (Ivanhoe på nyårsdagen, Annie Hall efter varje raserad relation); Kompromisstittningen (strax innan relationen raserats, och det enda ni kan enas om är att ni båda står ut med Willow, vartefter ni ser den fem helger i rad) samt Småbarnstittningen (det spelar ingen roll hur mycket du trugar med Disney och Lindgrenfilmatiseringar. Ungen vill se Sällskapsresan. Jämt.). Ja, bland alla omtittare är förstås tvååringen den verkliga connoisseuren. Världen över repriseras BBC:s hypnotiska Teletubbies, i varje episod upprepas aktiviteter som ”hoppa!” eller ”hålla handen!” till vansinnets rand. Och när avsnittet väl är slut kan man räkna med att gliet vrålar: ”Mera! Mera!”

Det tycks som att små barn har en intuitiv förståelse för något som Google, trots sina goda upplysningsideal, inte kan greppa. Nämligen att livet är för kort för att räkna till 130 miljoner. Man kan vara nöjd med att bemästra handens fem fingrar, som girigt sträcker sig mot Tinky Winkys förföriska, violetta frottédress. Igen. Och igen.