https://www.youtube.com/watch?v=crwYOJfnc0A

När Arne Mattsson vann Guldbjörnen i Berlin för Hon dansade en sommar var det inledningen på hans storhetstid som regissör. Under 50-talet och det tidiga 60-talet gjorde han bland annat en remake på Körkarlen och fem färgkodade Hillmandeckare: Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen – varav i alla fall de två första var stora framgångar.

Men som Fredrik Gustafsson påpekar i ett inlägg om Mattsson, var 60-talet en svår tid för många av den äldre generationens filmmakare. Under rubriken ”Fyra förlorare” beskriver Leif Furhammar i Filmen i Sverige att Ingmar Bergmans strålande produktion kring 1960 var djupt orepresentativ för periodens svenska film, och fortsätter: ”Den allmänneliga nedgång som redan före 1956 tycktes ha drabbats de flesta av hans regissörskollegor skulle nu fullbordas med en förödmjukande systematik och i flera fall leda till veritabla emigrationer.” Arne Sucksdorff, Alf Sjöberg och Hasse Ekman övergavs av såväl publik som finansiärer, och Arne Mattsson sökte sig mot spekulation i sex och våld för att kvarhålla publikens intresse.

Innan Mattsson för gott avsade sig alla konstnärliga anspråk och så småningom började samarbeta med actionkufen Mats Helge, fick han en tillfällig revansch med Yngsjömorden från 1966. Filmen är baserad på ett märkligt svartsjukedrama om en kvinna (Gunnel Lindblom) som hade ett incestuöst förhållande med sin son (Gösta Ekman) och tillsammans med honom mördade hans fru (Christina Schollin). En sann historia alltså, som slutade med att modern 1890 blev den sista kvinna som avrättades av den svenska staten. I klippet ovan skildas avrättningen med expressiv och grafisk tydlighet – uppladdaren vaultkeeper2 har rubricerat klippet ”The best gore scenes in Swedish film history part 2: Yngsjömordet (1966)”. Den historiska avrättningen ägde rum på Länsfängelset i Kristianstad, men Mattsson valde att rekonstruera den på Vaxholms fästning i Stockholms skärgård, dock med autentisk rekvisita, lånad från Kriminalmuseet. Bilan, stupstocken och handbojorna var desamma som vid den verkliga avrättningen.

Yngsjömordet uppfattades generellt som Mattssons återkomst till filmkonsten. Mauritz Edströms anmälan i DN var typisk: ”För ett par år sedan gav jag för egen del upp hoppet och avskrev honom som regissör tills vidare. Ingen kan därför vara gladare över tillfället att få ta det tillbaka. Här möter man åter den Mattsson som i några filmer på 50-talet fick oss att se honom som en regissör att räkna med.”

Mattsson hade dock inte glömt kritikernas tidigare okvädingsord och hemföll fyra år senare åter till spekulation i Ann och Eve – de erotiska med Gio Petré i rollen som cynisk filmkritiker. Hanserik Hjertén i DN: ”Mattsson har gjort många dåliga filmer på senare år och har naturligtvis fått veta det. Denna kritik tycks ha fött en konspirationsteori hos honom om en klick samvetslösa filmjournalister som delegerat en person att mörda Mattsson i spalterna. Ett resonemang han nu översatt till film på ett fullkomligt abstrakt och malande sätt som måste vara helt obegripligt och onjutbart för den icke initierade publiken. Och det är ju denna stora filmpublik Mattsson gärna talar varmt för. Fallet Mattsson finner jag efter denna film enbart tragiskt.”