På Gudmundrå kyrkogård i Ådalen finns en gravskrift av poeten och konshistorikern Erik Blomberg inristad på en minnessten.
Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
Också Bo Widerberg var angelägen om att händelserna i maj 1931, när fem demonstrerande arbetare sköts ihjäl av svensk militär, inte skulle glömmas. Men hans Ådalen 31 från 1969 blev kontroversiell. Filmen är tydligt socialdemokratisk och tar avstånd från de mest radikala elementen i 30-talets arbetarrörelse, vilket retade upp den radikala delen av kritikerkåren.
Exempelvis menade Maria Bergom-Larsson i BLM att filmen ”karaktäriseras som helhet av en långtgående idyllisering och privatisering av en situation som i Sverige är anmärkningsvärd genom sin odiskutabla prägel av klasskamp” och i SvD skrev Carl Henrik Svenstedt att ”historiskt och dokumentärt är Ådalen 31 genomgående ytlig och falsk på många punkter. Konflikten privatiseras till pikanta eller dramatiska episoder som gör sig utmärkt på film men som förrycker helhetsbilden.”
Idag är det snarast de överflödiga hypnossekvenserna och den lite töntiga naturlyriken som stör dramat. Slutscenen med barnen och såpbubblorna påminner lite väl mycket om en midsommarromantisk reklamfilm för Änglamark eller Grumme. Scenen ovan, som skildrar själva skotten, är däremot genuint omskakande.
Det skulle dröja 70 år innan demonstranter åter besköts på öppen gata i Sverige. För en redogörelse för dessa skott rekommenderas Lukas Moodyssons och Stefan Jarls film Terrorister.
