Read more »" /> Read more »" /> Antiklimax i mångfaldsfrågan – FLM
Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 9 oktober 2010

Antiklimax i mångfaldsfrågan

I nya numret har vi publicerat en lång rundabordsdiskussion om klasskildringar i den svenska filmen, där Babak Najafi, Per Gudmundson och Anneli Jordahl gör klassanalyser under ledning av Hynek Pallas. Tre av de personerna var närvarande när SFI arrangerade ett heldagsseminarium med rubriken ”Skenbild, avbild, motbild” på Filmhuset igår. Det välbesökta seminariet skulle utreda ”vilka... Read more »

I nya numret har vi publicerat en lång rundabordsdiskussion om klasskildringar i den svenska filmen, där Babak Najafi, Per Gudmundson och Anneli Jordahl gör klassanalyser under ledning av Hynek Pallas.

Tre av de personerna var närvarande när SFI arrangerade ett heldagsseminarium med rubriken ”Skenbild, avbild, motbild” på Filmhuset igår. Det välbesökta seminariet skulle utreda ”vilka verkligheter som skildras, och inte skildras, i svensk film”. Anneli Jordahl pratade intelligent om just klasskildringar i film och litteratur, Hynek Pallas sammanfattade sitt pågående avhandlingsprojekt om vithet i den svenska samtidsfilmen och Babak Najafi var visserligen inte på plats i köttet, men hans Sebbe var en film som många återkom till ofta. Bland annat Roger Wilson, som gjorde en rolig och upplysande genomgång av det senaste svenska filmdecenniet och såg Sebbe som en av få ”loftgångsfilmer”, alltså skildringar av urban underklass, i den svenska samtidsfilmen (hans andra exempel var Miffo).

Wilson hade också sammanställt en lyckad remix på Maria Bloms Nina Frisk utifrån det så kallade Bechdeltestet, som kräver tre saker av en film för att den ska klara provet: 1. Två kvinnor ska finnas i filmen. 2. De ska prata med varandra… 3. …om något annat än en man. Väldigt många filmer klarar inte testet, men kvinnoporträttet Nina Frisk gjorde det – även om det bara blev sex minuter kvar när Wilson klippt bort alla män och prat om män.

Vidare såg Wilson en brist på skildringar av lesbiska och en problematisk representation av bögar, men menade också att när man verkligen tittar efter noga är svensk film inte är så homogen som den först kanske verkar. Den är snarare feg men välvillig.

Efter att alla smarta personer sagt sitt om mångfaldsproblematiken introducerades en namnkunnig panel –  Jordahl, skådespelaren Ann Petrén, dokumentärfilmaren Stina Gardell, regissören Ulf Malmros, regissören och fd filmkonsulenten Lisa Ohlin, regissören och fd SVT drama-chefen Daniel Alfredson och Charlotta Denward, chef för produktionsstöd på SFI – som skulle diskutera varför det såg ut såhär och vad man kunde göra åt det. Tyvärr gick samtalet in i väggen direkt efter att Malmros, med armen utsträckt kring Denwards ryggstöd, slog fast att Sverige är ett fritt land, och att om någon vill se en viss typ film är det bara att sluta gnälla och göra den. Ingen stoppar dig!

Det är en hållning som kanske kan uppfattas som strukturblind, men det märkliga var att ingen förmådde att bemöta den. Vi har ett filminstitut och en public service-television som arbetar utifrån definierade uppdrag där mångfaldsaspekter är en del, men varken Alfredson, Ohlin eller Denward lyckades förklara SVT:s eller SFI:s roll och uppdrag, än mindre diskutera seminariets frågeställningar utifrån sina positioner som nuvarande och före detta makthavare.

Med tanke på seminariets intressanta frågeställningar och den samlade kompetens – och makt! – som fanns i panelen blev det ett rejält antiklimax när det mest pratades om ifall Lisbeth Salander är en ”riktig kvinna” eller inte (Lisa Ohlin tyckte inte det).

Ps. Relaterad vidareläsning i FLM: Jenny Lantz artikel om kvalitetsbegreppet, Hynek Pallas artikel om mångfald i svensk film. Ds.

Annons