Alla tre var extremt olika. Först såg jag den lite löjliga nittiotalsfilmen Jordgubbar och choklad, sedan det intressanta men lite svårgenomträngligt teoretiska marxistkollaget Minnen från underutvecklingens tid från 1968. Och ikväll såg jag och Jacob Aleas uppslagsrika genombrottsfilm En byråkrats död (trailer) från 1966, en komisk drift med både kommuniststatens kafkaeska byråkrati (en borgerlig kvarleva enligt Alea) och det kubanska svaret på Mad men-byrån: en fabrik för propagandaaffischer med knutna nävar. Parallellt med huvudpersonens vansinnesfärd bland blanketterna jobbar hans kollegor ironiskt nog med en kampanj för att stoppa just byråkratin.
Även om En byråkrats död innehåller en mängd hyllningar till både Hollywood och europeisk konstfilm, brukar Alea kategoriseras i den filmrörelse som benämndes ”third cinema” och var ett i första hand syd- och mellanamerikanskt försök att uppfinna ett antikolonialt sätt att göra film som stod fritt från dessa två globalt helt dominerande traditioner. Här kan man läsa Fernando Solanas och Octavio Getinos upproriska tredjefilmsmanifest ”Towards a third cinema”, som i ett svenskt perspektiv är extra intressant av två anledningar:
1. Solanas och Getino nämner den svenska stumfilmen som ett exempel på en filmisk nationell särart som existerade innan de två ovan nämnda traditionerna slukade allt.
2. Solanas och Getino lyfter fram Sveriges 20 000 biografer utrustade med 16mm-projektorer (och Frankrikes 30 000 dito) som en möjlig internationell distributionsväg och intäktskälla för den revolutionära gerillafilmen. Vet att 16mm-formatet ansågs revolutionärt även här hemma – om jag inte minns fel var det Widerberg som fick hård kritik för att han valt att distribuera en av sina filmer på 35mm.
