En sak till förresten, om den här Kvinnan i mitt liv-visningen. Alla regissörerna var ju där själva, och efter en av filmerna skämtade en av dem om hur dålig fotograf hon var. Som om det vore en charmig brist, nästan något positivt. Att hon inte brydde sig om prålig form eller manlig teknologi, utan bara om ”innehåll”. Det är märkligt att en sådan attityd är gångbar. Tänk er en författare som självsmickrande ironiserar över hur dålig hon är på att skriva.
(På bilden Agnès Varda, filmare och fotograf.)
Snälla, kan vi inte göra det här till en genusfråga?
Kan det inte finnas en djupare anledning till att säga så självkritiskt som hon gjorde. Ett sätt att svara på vad folk kanske pratat bakom ryggen om och på ett humoristiskt befriande sätt säga det rakt ut…göra slut på ont förtal helt enkelt.
Det där går kanske i vågor? På något plan är det skumt. Det bästa är förstås om budskap och kvalitet går hand i hand. En dåligt gjord film kan ju faktiskt göra att den minskar i trovärdighet hos vissa åskådare, eller att åskådarna inte tar det på allvar. Kanske också lite respektlöst: ”Nu ska ni sitta här i två timmar och titta på min film, men jag tänker inte anstränga mig för att det ska bli bra.” Finns det kockar som tänker så också? ”Ja, jag kan visserligen inte laga mat, men det är nyttigt som faan.”
Ja, det var dåligt foto, annars rätt bra film.
You speak the truth!
Var det dåligt foto i filmen då? Skum inställning hur som helst.
Word.
Mmm, sant om proggen… Frågan är om den inställningen håller på att bli vanligare elelr tvärtom?
Japp, det är märkligt det där. Men så var det ju också under proggens tidevarv, med musik. Tekniken och ytan är borgerligt, det viktiga är budskapet och känslan.