FILM. Miraklet i Lourdes (Jessica Hausner, 2009). Se filmen här.

En februaridag 1858 var mjölnardottern Bernadette Soubirous ute och gick i skogen utanför Lourdes, en liten anonym stad i Pyrenéerna nära den spanska gränsen. Hon var tillsammans med sin syster och en vän. Bernadette var fjorton år, och bodde med sin familj i ett litet hus med ett enda rum. Den här vinterdagen hade tre flickorna gått iväg till några grottor en bit hemifrån för att samla ved. Det var en obehaglig plats som stadsborna använde som soptipp, men det fanns mycket ved att hämta där. Plötsligt såg Bernadette en mystisk liten kvinna som stod i en av grottorna. Kvinnan hade en vit slöja, en blå gördel och ett radband med pärlor. Varför står denna mystiska kvinna här i en grotta, tänkte nog Bernadette.

Varken hennes syster eller hennes vän hade sett den lilla kvinnan, men Bernadette var nyfiken och gick tillbaka till grottorna nästa dag. Återigen såg hon den mystiska lilla kvinnan i den vita slöjan. Och den här gången talade hon. Kvinnan bad Bernadotte att komma tillbaka en gång om dagen de närmaste femton dagarna.

När Bernadette berättade om hennes upplevelser förbjöd hennes mamma först henne att återvända till grottan, men Bernadotte lyckades övertala henne att få gå dit igen. Ryktet om vad Bernadette varit med om spred sig snart i den lilla staden. En del trodde att hon var galen, och tyckte att hon borde spärras in på ett mentalsjukhus. Andra var övertygade om att det var något övernaturligt som hände i deras lilla stad. Någon började prata om att kvinnan med den vita slöjan inte kunde vara någon annan än Jungfru Maria. Tolv år tidigare hade nämligen Jungfru Maria uppenbarat sig för ett par herdebarn i alpbyn La Salette i östra Frankrike. Den mystiska kvinnan hade visserligen inte presenterat sig med namn för Bernadette, men de kunde inte låta bli att hoppats att Jungfru Maria nu valt att visa sig i också deras obetydliga lilla stad.

Fler och fler började följa efter Bernadette på hennes promenader till grottorna. De kunde inte själva se kvinnan i grottan, men de kunde se Bernadette när hon såg henne. Den 25 mars hade hon ett litet släptåg bestående av tvivlare, nyfikna och folk som var övertygade om att de var med om något mirakulöst. Den här dagen varade synen i över en timme. Bernadette höll ett stearinljus i handen. Under synen brann ljuset ner utan att Bernadotte verkade lägga märke till det. I över femton minuter ska lågan ha varit i direktkontakt med hennes hud. Men när synen var över syndes inte ens det minsta märke på hennes hud. Stadens läkare, doktor Dozous, var närvarande och undersökte handen noggrant efteråt. Han fann inga skador, men tänkte att det kanske berodde på något särskilt med Bernadettes hand. Han tände ett ljus och förde lågan mot handen – genast skrek hon till och drog bort den. Nu var miraklet bevisat.

Vid ett annat tillfälle pekade kvinnan på en lerpöl på marken, och sa till Bernadette att dricka från källan. Hon började gräva på platsen, och drack av det leriga vattnet. När hon kom upp ur sin lilla grop, var hon alldeles lerig runt munnen, och någon källa syntes inte till. Många åskådare tänkte att det här var beviset för att hon inte var något annat än en galen ung kvinna som borde spärras in. Hennes släktingar torkade förläget bort leran från hennes ansikte. Men bara några dagar senare började källvattnet rinna på platsen. Och de som drack vattnet, verkade bli friska av det.

Sedan dess har Lourdes blivit en vallfärdsort för katoliker som hoppas på mirakel. Man har byggt massor av kapell och kyrkor i staden. I början inträffade mängder av mirakel, ungefär en av 100 pilgrimer tillfrisknade mirakulöst. Men sedan läkarstationen, som med medicinsk expertis utvärderar de plötsligt tillfrisknade, etablerades 1947 har antalet godkända mirakel sjunkit kraftigt. De flesta av de upplevda miraklen visar sig ha naturliga orsaker, när läkarna gör en professionell undersökning. Men det har inte minskat människors tro på dem. Trots att det senaste miraklet ägde rum för 23 år sedan, så har inte strömmen av pilgrimer i hopp om tillfriskning upphört. Tvärtom kommer numera varje år fem miljoner pilgrimer till Lourdes. Bara i Paris finns det fler hotell. Men numera dricker man mirakelvattnet upptappat i plastflaskor. På Notre-Dame de Lourdes hemsida kan man följa jakten på mirakel i realtid via webcam.

Jessica Hausners film handlar om ett sällskap pilgrimer som kommer till Lourdes. Vi får se de religiösa ritualerna som numera är effektivt organiserade för att alla miljoner ska få chansen. Precis som i Hausners tidigare filmer, tonårsdramat Lovely Rita och skräckisen Hotel, är det en ganska kylig verklighetsbeskrivning hon ger. Båda de filmerna är bra, men i alla fall jag tycker att Miraklet i Lourdes är hennes hittills starkaste film. Aldrig tidigare har Hausner varit så exakt i sin beskrivning av  världen och de människor som försöker navigera i den. Hennes tillbakadragna, betraktande sätt att i helbilder skildra hur resesällskapet i rullstolar körs runt av volontärarbetande societetsdamer till pilgrimsfärdens olika stationer har träffande jämförts med hur komikern Jacques Tati skildrar hur vilsna individer försöker hantera det moderna livets virrvarr med varierande framgång.

Att hon ser på fenomenet Lourdes med en icketroendes blick skulle kunna orsaka bristande förståelse för pilgrimernas hopp om bättring mot alla faktiska odds. Men istället blir konsekvensen att deras längtan efter mirakel generaliseras. Hausner undviker att reducera Lourdes till ett löjeväckande katolskt Disneyland, och även om filmen utspelar sig bland de halta och lytta så kan man också se den som att den handlar om alla oss med fungerande knäleder. Om hur vi upprepar våra sekulära ritualer och aldrig riktigt slutar hoppas på att något plötsligt ska förändra oss själva eller de omkring oss.

Miraklet i Lourdes är en film som rör sig koncentrerat i relationen mellan den ärliga tro på mirakel som finns i den katolska kyrkan, misstänksamheten mot alla som hävdar att de varit med om ett, och de vetenskapliga metoder som, allt sedan doktor Dozous gjorde eldtestet på Bernadotte, används för att rationellt bevisa om något hänt som ligger utanför de rationellas lagar. Redan på 1600-talet etablerades kriterierna för ett mirakel. Sjukdomen ska vara allvarlig och kunna bevisas objektivt, alla möjliga behandlingar ska ha misslyckats, och tillfrisknadet ska vara både snabbt och ihållande.

Det finns två instanser som kan slå fast om ett mirakel har skett. I Vatikanen leder ärkebiskop Michele di Ruberto kongregationen som beslutar slutgiltigt i mirakelärenden. Men många tycker att Vatikanen är för restriktiv. I takt med att de medicinska och psykologiska vetenskaperna lyckas förklara allt fler tillfrisknanden, så blir det allt mindre kvar att klassificera som oförklarliga mirakel.

Den andra instansen som kan utnämna mirakel är Den internationella mirakelkommitén i Lourdes, som leds av Roger Pilon. I Lourdes är man mer restriktiv än i Vatikanen – inget mirakel har ju godkänts på över 20 år. Men Pilon har ifrågasatt om Vatikanen verkligen tar hänsyn till alla krav, och tycker att man borde göra regelverket lite mer lössläppt. Vanliga katoliker behöver fler mirakel för att bibehålla tron, och kanske borde man även acceptera även fall som har en medicinsk delförklaring. Men det rigorösa regelverket hindrar som sagt inte de miljontals pilgrimer som varje år vallfärdar till Lourdes. De har inte gett upp hoppet.

Texten är en introduktion till kritikerveckan på Göteborgs filmfestival.