När filmtidningen FLM bad filmkritiker välja 00-talets bästa svenska produktioner hade ingen av toppfilmerna kvinnlig regissör. Är det för att kvinnor fortfarande inte har – eller tar sig – utrymmet att utveckla en genialitet? För att vi är alltför upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga och som det förväntas – det vill säga konforma snarare än originella?
I UNT skriver Lisa Irenius om det mansdominerade kulturlivet, bland annat utifrån den hundraprocentigt manliga topplistan i vårt nya nummer, en text som Therese Bohman följer upp med att fråga sig varför hon inte har några kvinnliga förebilder. Bohman menar att allt för många kvinnor verkar utifrån erfarenheten av att vara kvinna, och önskar sig kvinnliga kulturutövare som ”skiter i hela den grejen”.
Intressant i sammanhanget är att flera av de manliga regissörer vars filmer hamnat högt på listan (tex Ruben Östlund, Jesper Ganslandt) uttalat gör filmer utifrån den specifika erfarenheten av att vara man.
