Jag var ju lite irriterad när jag berättade om min första dag på dokumentärfilsfestivalen CPH:DOX. Nu har jag lugnat ner mig och såhär i efterhand måste jag säga att CPH:DOX inte alls är världens sämsta festival (även om det i kommentarerna framgick att jag inte var den enda som hade problem med tryckfelsrelaterade dörrvändningar). Tvärtom var den väldigt trevlig. Alla biografer på gångavstånd, trevlig avslutningsfest (där Måns Månsson fick ett ”special mention” i huvudtävlingen för H:r Landshövding) och så såg jag i alla fall ett par fina filmer.
I en gammal text om Salla Tykkäs fantastiska film Zoo skrev jag lite om att Hitchcock hela tiden får representera ”film” när konstnärer ska angripa hela detta kulturella, ekonomiska politiska och teknologiska komplex. Vet inte hur många installationer och videokonstverk jag har sett som utgår från någon Hitchcockfilm. Österrikaren Johann Lurfs Vertigo Rush hämtar såklart inspirationen från Vertigo, eller Studie i brott som den heter på svenska då, filmen som förutom att vara känd för sina oöverträffade psykoanalytiska och filmteoretiska tolkningsmöjligheter även innehåller en fet specialeffekt. När höjdrädde James Stewart ändå hamnar uppe i ett torn får han såklart svindel, vilket effektfullt illustreras genom en effekt där bildens huvudmotiv behåller sin storlek samtidigt som bakgrunden ”växer”. Effekten uppnås genom att man gör en åkning med kameran bakåt, samtidigt som man zoomar inåt. Resultatet blir en motsägelseful optisk effekt som väl illustrerar en yrselkänsla.
I Vertigo Rush dras tekniken till sin spets – hela filmen består av ett oavbrutet repetitivt åkande och zoomande fram och tillbaka imed en skogskulle som motiv. Först ganska lugnt och kontrollerat, sedan blir kamerarörelserna häftigare och slängigare. I slutet bryr sig inte Lurf längre om att man ser rälsen som kameran hastar fram och tillbaka på. Filmen är lite rolig och intressant som betraktelse över kamerateknologins optiska möjligheter. Det känns som att skogen klipps isär och klistras ihop, trots att allt grundar sig i en basal kamerarörelse och optisk förändring. Utöver sina kvaliteter som en impressionistisk bild av hur rastlös man kan bli under en svamputflykt, fungerar filmen också som en viktig påminnelse om att ögat och kameralinsen är två olika maskiner som tolkar världen, och att de gör det på olika sätt.
