Nej, nej, nej. Det är kanske billigt att lättvindigt bara avfärda Shrink – Fallet Dr Carter som anemisk amerikansk indie men jag måste insistera. Jag har skrivit om olika psykfilmer i senaste Ordfront och Kevin Spaceys deppade skrynklare passar förstås in i kategorin skildringar som analyserar analytikern. Utan att komma i närheten av exempelvis terapiserien In treatment. Det är liksom mest bara Spacey som ser trött ut och använder lagom mycket narkotika och lyssnar lite slött på alla olika LA-typer som rör sig genom hans kontor. Filmen är tyvärr lika halvhjärtad Carter själv. Fråga: Är det bra eller dåligt att ha så mycket fönster i samtalsrummet? Tänker att det distraherar. Eller funkar utsikten som introspektionsstimuli?
