fbpx

Vår tids rädsla för män

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Uppdatering:
I DN skriver Maaret Koskinen att ”Åskådaren tvingas liksom ikläda sig rollen som vittne till en pågående gärningsmannaprofil” och slår till med högsta betyg.
Carl-Johan Malmberg gillar starkt i SvD och skriver att ”Apan är hård och betvingande, men just därför väsentlig”.
I GP tycker Maria Dommelöf-Wik att biltvätten är väl sliten som metafor, men beskriver Apan som ”väldigt träffande nattsvart samtidssatir”.
Mattias Oscarsson i Sydsvenskan är mer skeptiskt och skriver att ”Publiken får fylla i själv. Eller skylla sig själv som såg filmen.” och att ”det blir lite stilövning över det hela”.
Mest negativ är Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, som ger en tvåa och skriver ”Mitt helhetsintryck blir till sist ’jaha, var det inte mer än så?'”.

8 kommentarer

  1. Apan är en av årets bästa Filmer! Lyssna o se
    bilder o förstå handlingen. Det är en film som
    går in på djupet i vår människokropp Att ingen
    går säker från denna handling

  2. Jag tycker misstänkliggörandet finns i aningen större utsträckning. Scenen i ”De Ofrivilliga” med mannen som bär in den berusade flickan i sin bil får ju många i publiken att dra efter andan. Igår visade min killkompis upp en bild på ett gulligt barn som han hade i sin mobil. Han fick genast (skämtsamma) gliringar från en annan kille i sällskapet om hur suspekt det var att han gick runt med bilder på barn i sin mobil.

    Vore intressant om förändringen av könsroller bejakade manlig mjukhet och kärlek istället för att fortsätta rida på en stereotyp könsroll baserad på en minoritet.

  3. Inte helt och hållet jämförbara kanske, men det är lite kul att ställa Apan mot Svt:s dramadokumentär om Hagamannen. Båda är närstudier av skrämmande män (för att inte avslöja alltför mycket av handlingen i Apan). Eftersom Svt inte vågar spekulera så mycket i huvudpersonens själsliv eller vill exploatera brottsoffren påminner den ju lite om Apan, även om den senare avstår från psykologisering och våldsscener på andra grunder.
    Jag gillar det hur som helst.

  4. Som någon frågade mig på en fest i Toronto. (Pekandes på Jesper G och producenten Jesper Kurlandsky) »Oh, are those the Swedish Dardennes-brothers?«

    Svår film att skriva om. Jag såg om den igår, i bättre skick den här gången, och blev förvånad över hur mycket jag fick ut av att iaktta karaktärens beteende trots vetskapen om vad som ska ske/har skett. Det är faktiskt precis lika läskigt som att inte veta, eftersom hans ångestbeteende är som taget ur läkarboken.

    Karaktärens osympatiska skrämmande drag kommer ju också av att vi aldrig tillåts komma in i honom, förstå honom, dela hans blick. Vi iakttar honom lika mycket som han blänger på folk. Sitter och grunnar och väger hans beteende på våg. Här görs – tack och lov – inga försök att skapa någon första-perons-empati genom point-of-view eller liknande. Vi ser mest Sarris halvsnygga nacke i extrema närbilder. Det vore förstås oerhört intressant att se hur vi skulle reagera på om en kvinna fick göra en liknande roll.

    Är dock inte helt på det klara med om jag gillar sista akten än, känns lite förvirrad. Eller så är det bara för att jag inte gillar kyrkscener kopplade till ånger.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.