Lars von Triers Antichrist vann alltså Nordiska rådets filmpris. Föga förvånande och mycket välförtjänt. (Jo, jag har faktiskt sett alla nominerade filmer.) Istället för Sauna borde Finland ha skickat Förbjuden frukt om två laestadianska tonåringar som åker till Helsingfors och blir förtappade: en dricker cider, den andra ser Mai Zetterlings feministiska klassiker Flickorna på kvartersbio. Den hade varit perfekt som årets finkänsliga ungdomsfilm i nomineringsfältet, den livsviktiga kvot som Mannen som älskade Yngve fyllde med den äran förra året.

Nåväl, jag passade på att ställa några frågor om priset till Krister Uggeldahl, filmkritiker på Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Är Nordiska rådets filmpris något som uppmärksammas i Finland?
Inte överraskande är det lite si och så med uppmärksamheten. Klart det när människor inte just haft möjlighet att se filmerna i fråga, detta med undantag för von Triers Antichrist. Dessutom är årets startfält mer än lovligt smalt.

Vad tycker du om det finska bidraget Sauna?
Det är en ruskigt ambitiös och visuellt aptitretande film, men berättarmässigt är det en enda röra. Förstår inte riktigt vad filmen har i det här sällskapet att göra.

Det är sällan finska filmer (förutom Kaurismäki då) går upp på bio i Sverige. Vad har vi missat de senaste åren?
Inte så mycket är jag rädd för. Paha maa som vann i Göteborg är en pärla, liksom John Websters svärtade ”klimatdokumentär” Recipes for Disaster. Animationsfilmen Niko – Vägen till stjärnorna gick visst i Sverige, rätt hyfsat dessutom.

Hur vanligt är det med nordisk film på bio i Finland?
Med undantag för en handfull svenska filmer, typ Moodysson och Millennium-trilogin, är situationen rent ut sagt usel. Inget danskt, inget norskt, inget isländskt på åratal. Nordisten i mig gråter blod.

Varför tror du att vi nordbor bryr oss så lite om våra grannländers filmer?
Mycket handlar det om kulturella fördomar, men jag har för mig att problemet inte bara gäller filmen. Även i övrigt framstår det nordiska som ”osexigt”, inte minst i de yngre ålderskategorierna. Det är kanske lite ”Nordiska rådet” över nordisk kultur.

(Kan inflika att Paha maa faktiskt hade svensk biopremiär med titeln Fruset land.)