De ofrivilliga, Hälsningar från skogen och Man tänker sitt börjar alla med långsamma åkningar längs trottoarer.
Gatan är traditionellt en symbol för offentligheten. Många är de första majtågande radikaler som önskat sig en politik som utgår från gatans parlament. Eftersom vi alla rör oss på gator, är de symboler för folkets rörelse, för väntade och oväntade möten, och en plats för friktioner och fiktioner. Någon vill köpa en glass, någon annan ropar New York Herald Tribune och en tredje råkar hamna mitt i en antikrigsdemonstration.
Postmoderna arkitekturkritiker som Lars Mikael Raataamaa har visserligen formulerat en skepsis mot gaturomantiken och påpekat att man oftare börjar prata med folk i ett köpcentrum än på en gata, men filmhistorien är full av livsförändrande relationer som börjar med en oavsiktlig knuff på en trång trottoar.
Men för de filmskapande sjuttiotalisterna är gatan helt tom. I De ofrivilliga glider kameran längs en central men nattöde aveny. Hälsningar från skogen och Man tänker sitt hittar sina ödsliga gator i villaområden. Knappt en enda människa syns.
Och i Hälsningar från skogen är gatan ännu mindre en offentlig mötesplats. När filmteamet håller på att fotografera sin generiska filminledning så avbryts de av en man som ifrågasätter vad de egentligen håller på med på gatan utanför hans hus. Istället för en kollektiv plats är gatan en misstänksamhetens arena.
Inte heller Sebastian i Man tänker sitt hittar något radikalt parlament på gatan, men han lyckas ändå uppfinna ett sätt att använda den som arena för antikapitalistisk aktion. Insprängd i asfalten finns en A-brunn där han dumpar stulna värdesaker.
