En artikel i vårt nya nummer handlar om filmsex. Med utgångspunkt i sexscener hämtade från det senaste årets svenska spelfilmer diskuterar sex personer hur sexualitet skildras på vita duken.
Och vad är egentligen viktigast att skildra? Ska man fokusera på sexualpolitiska problem (våldtäkt, njutningsbrist, ”den heterosexuella dramaturgin”) eller istället fokusera på den njutning som människor faktiskt upplever bortom problemen. Det var en av de frågeställningar som lyftes fram i en paneldiskussion på det samtal som tidskriften Slut arrangerade igår ikväll på ABF-huset i Stockholm under rubriken Queer + vänster = en obesvarad kärlek. Kajsa Ekis Ekman, som tillsammans med Rebecca Bohlin representerade ”vänsterfeministerna”, menade att queerrörelsen hade en medelklassig tendens att inte orka höra om sexualpolitiska problem och istället mest verkar vilja sticka hem och kolla på porr i ett identitetspolitiskt subversionsrus, medan ”queerfeministerna” Ulrika Dahl och Athena Farrokhzad (som även medverkar i nya flm) påpekade att man gott kunde ägna sig åt queera ifrågasättanden av den dominerande sexualmoralen samtidigt som man också problematiserar maktstrukturer i sexuella relationer.
Det var väldigt givande att lyssna på samtalet (alla sa bra saker). Framför allt just i frågan om vilka förhållningssätt till sexuella problem och orättvisor som är mest givande. Titta på verkligheten eller titta framåt eller bara på sig själv?
Andra bra grejer med paneldiskussionen var när Kajsa Ekis Ekman ifrågasatte varför man alltid måste jämföra prostitution med städ- eller andra ”skitjobb” (varför inte med ett välavlönat och trevligt jobb?) och när Athena Farrokhzad parafraserade Majakovskis ”Det var inte Hegel som lärde oss vår dialektik” med att säga att det inte var Butler som hade lärt henne om könsmaktsordningen. ”Det lärde jag mig långt innan på egen hand.”
