Stumfilmsskojaren Georges Méliès är lite överallt just nu. Snart går Martin Scorseses Méliès-hyllning Hugo Cabret upp på svenska biografer. På Stefan Larssons Dramatenuppsättning av Fanny och Alexander står hans kända månansikte modell för ett par löjeväckande masker som sätts på de strikta kvinnorna i Biskopsgården. Och på Bonniers Konsthall har just Resan till månen, filmen som månansiktet med raketen i ögat är hämtad från, givit namn till deras stora utställning om relationen mellan filmen och konsten.

Utgångspunkten är att digitaliseringen dödat filmen, och att vi nu försöker minnas och sammanfatta vad som hänt under de senaste seklet. Ett sätt att blicka tillbaka demonstreras av Rosa Barba i verket Stage archive, där hon har samlat ihop startsladdar, alltså filmremsebitar, ofta med siffror, som finns i början på en film för att underlätta hanteringen, och låter dem löpa i loop i en form som för tankarna till en filmrulle. Startsladdarna kommer från olika tider och länder, men eftersom det inte är särskilt lätt att skapa mening av alla siffror, färgfält och firmanamn är verket är en historieskrivning som man nog behöver vara maskinist eller arkivarie för att till fullo kunna tillgodogöra sig. Men även för oss som sällan sett en startsladd snurra tidigare är det ett roligt verk.

Generellt är Resan till månen en mycket sevärd utställning, där det framför allt är två verk som sticker ut: Lindsey Seers pseudodokumentära Extramission 6 (Black Maria) (★★★★☆) som beskriver hur konstnären som barn förvandlade sig själv till en mänsklig kamera genom att stoppa ljusskänsligt fotopapper i munnen, och Demolition man-regissören Marco Brambillas småskaligt bombastiska actionfilmsspektakel Evolution (Megaplex) (★★★★☆). Jacob och Malena Janson tar upp just dessa intressanta verk i nummer 16 som går till tryck om någon timme.

Men frågan är vad syftet är med att slänga in några stumfilmsklassiker – givetvis Méliès Resan till månen, samt Vertovs Mannen med filmkameran och Chaplins Bakom kulisserna – i utställningen. Speciellt som de inte projiceras, utan presenteras på videomonitorer. Att i konstsammanhang visa filmer på video (och sedan presentera dem som ”film”) är väldigt vanligt men, vilket Jan Holmberg är inne på i Slutet på filmen, lite som att tejpa upp en fyrfärgsreproduktion av Mona Lisa och presentera det som ”olja på duk”. Den slappa hanteringen är lite pinsam för en i övrigt så materialmedveten utställning.