Via SID-bloggen nås jag av informationen att bioaktuelle Ruben Östlund pryder omslaget på senaste numret av tidningen Chef, publikationen vars övertygelse är ”att cheferna är den viktigaste resursen svenskt arbetsliv har” och som ”är helt ensamma om att alltid stå på chefens sida”. I intervjun inne i tidningen berättar Östlund bland annat att hans viktigaste chefslärdom är att inte se det som ett nederlag när man måste tänka om och apropå inspelningen av Play att ”en av arbetarna i teamet anmälde oss till facket. Men vi kunde bevisa att vi följde reglerna”.
FLM välkomnar givetvis tidningen Chefs krasst organisationsteoretiska förhållningssätt till regissörsrollen, och vi kan inte låta bli att fråga oss – vem är den svenska filmhistoriens sämsta regissör ur ett chefsperspektiv?
Är det Ingmar Bergman, som enligt ett tidigare nummer av Chef skulle ha blivit utmålad som en psykopat på en vanlig arbetsplats? Är det Bo Widerberg, som under inspelningen av filmen om fackföreningslegenden Joe Hill behandlade filmarbetarna så dåligt att de gick ut i strejk? Eller är det rent av deckarregissören Erik Leijonborg, som regisserade serien om Maria Wern där det ”knappt gick en dag utan att någon grät” under inspelningen enligt en anonym filmarbetare? Eller någon helt annan?
