Eftersom det är för dyrt för den svenska filmindustrin att göra fina CGI-scener, är det helt andra animationstrender som dominerar här. I Cannes visades Johannes Nyholms fina Lotte Reiniger-inspirerade siluettfilm Drömmar från skogen, men annars är det mest lera överallt. Samme Nyholms mest berömda film, Sagan om dockpojken, var modellerad i nämnda massa, och Nathalie Djurberg har blivit ihjälälskad för sina lerbrottningsfilmer om sex, våld och aggression.
Lerfilmer brukar ta fasta på allt det äckliga och abjekta med kroppen. Det som inte är fast och spänstigt, utan flyter ut, hänger ner och stöts bort. I Sagan om dockpojken svettas Dockpojken floder av lera som tränger ut ur hans lerkinder, och hos Nathalie Djurberg är det ständigt flödande kroppsvätskor – av samma material som huden. För Judith Butler innebär det abjekta en förvirring i gränsen mellan subjekt och objekt – något oidentifierbart hotar att upplösa den avgränsade individuella kroppens gräns.
I lerfilmerna hotas ständigt gränserna av upplösning. Ögat kan glida ner över kinden, magen kan glida ner över kön och knän och benen kan upplösas i marken.
Därför är det kanske lite otippad att den nya leranimationen Vapnet, regisserad av Markus Amalthea Magnuson, Mattias Valenca och Sandra Valenca, utspelar sig på något så kliniskt steriliserat som en rymdstation i en folkhemsestetiserad framtid. Men på rymdskeppet Minerva är människorna rätt mänskliga. De steker ägg av lera (och kommenterar att det inte är riktiga ägg), retas, bråkar och gråter lertårar som tar det abjekta till en astronomisk nivå.
Lika imponerande som detaljsäkerheten i animationerna, är Vapnet-producenternas marknadsföringsstrategi. Hur många kortfilmer, producerade med låg budget långt ifrån alla etablerade produktionsbolag, får sina filmer recenserade av Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad?
Ladda ner Vapnet här.
Uppdatering:
Och nu har Nathalie Djurberg prisats med Silverlejonet för sina leräventyr på biennalen i Venedig.
