Var svenska manliga filmskådespelare mer queera på 30-talet?

Ja, det tycker jag absolut. Det fanns en större flexibilitet och en karaktär kunde vara queer utan att per definition tolkas som homosexuell. Det fanns tillräckligt många queera stjärnor och karaktärer för att det skulle bli lika normativt som den folkliga, mer traditionellt heteronormativa manligheten. Två ytterligheter var å ena sidan den elegante, romantiske och queere Gösta Ekman och å den andra, den folklige Edvard Persson.

I vilka filmer kan man se det här?

En svensk queer manlighet som presenteras som och görs högst åtråvärd hittar vi i romantiska komedier som till  exempel För hennes skull (1930), Kära släkten (1933) och Sara lär sig folkvett (1937) men även i melodramer som Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936).

Hur passade de queera filmstjärnorna in i folkhemsbygget?

De utgjorde ett slags motpol till det nya mansidealet som socialdemokratin och folkhemsbyggarna förde fram som  åtråvärt under 30-talet. Men de utgjorde aldrig en anomali eller ett hot. Även i det nya demokratiska mansidealet fanns en viss mjukhet inbyggd. Mannens främsta uppgift i detta folkhemsbygge var att verka som god make och närvarande  fader, vilket också är den roll som de queera manskaraktärerna på film träder in i.

Hur queera var de kvinnliga svenska filmskådespelarna vid samma tid?

Inte lika queera. Kvinnors queerhet inom svensk film dröjer ytterligare ett par decennier. Men då rör det sig om en annan queerhet än den vi diskuterar i relation till den svenska 30-talsfilmen, som är intimt förknippad till genusöverskridande. De queera representationerna under 50-och 60-talen har mer att göra med ifrågasättande av heteronormativitet. Till exempel ett ibland implicit porträtterande av lesbiskt begär och identitet.

Var det vanligt med crossdressing i 30-talsfilmen? Jag har till exempel läst att Nils Ericson lätt hamnade i kvinnokläder på 30-talet.

Ja, crossdressing förekommer relativt ofta som ett rent komiskt inslag. Det är i synnerhet män – gärna medelålders och smått korpulenta – som hamnar i kvinnokläder. Kvinnor i manskläder har inte haft samma komiskt förlösande effekt. När kvinnor i tidig film iklätt sig manskläder har det ofta fört med sig en ökad attraktion, såväl inom själva narrativet som i  relationen mellan bild och publik.

Varför är inte svenska filmmän lika queera idag?

Ja, varför är de inte det? Under de senaste åren är det väl drama-, action- och kriminalfilm som dominerat produktionen, genrer som inte alltid ger utrymme för en flexibel representation av genus. De senaste tio åren har vi i Sverige sett en ökad genusvariation som möjliggjort queer och feminin maskulinitet, men bilden av maskulinitet på duken har blivit  mindre flexibel och mer trött konventionell. Könsskillnaden är återigen presenterad som ”naturlig” och eftersträvansvärd.