Jag såg häromdagen att Sony Pictures köpt rättigheterna att göra film om (med?) Labubus. Jag är inte direkt förvånad… Labubu är bara det senaste symptomet i en kreativ febersjukdom som redan smittat filmbranschen. Vi har sett Barbie, Jungle Cruise (baserad på en Disneyland-attraktion), The angry birds movie, Battleship (ja, filmen baserad på brädspelet där man ropar ”B5!”), till och med Emoji movie, som bevisade att vi numera bokstavligen kan bygga narrativ kring vilket kulturellt restmaterial som helst. Labubus är filmevolutionens enda naturliga nästa steg. Det ÄR helt enkelt oundvikligt. Efter superhjälte-eran och legacy sequels och prequels har vi nu nått nästa punkt i vår tids kulturella självdiagnos: vuxna människor som vallfärdar till biografer med sina Labubu-dockor hängandes från handväskor som kostar mer än en årshyra i valfri glesbygdskommun.

Det är lätt att föreställa sig scenen: biograferna kommer fyllas till brädden av gen Zs, millennials och gen Alpha som släpar med sig sina små fluffiga Labubus, som om de vore heliga reliker och inte (låt oss säga det rakt ut) muterade kanin-gremlin-dockor med sociopatleenden. Filmbranschen verkar helt ha gett upp sina ambitioner om att skapa nya världar och ikoniska karaktärer, och istället hamnat i en evig kapitalistisk cykel av franchisering, IP-utvinning och nostalgiexploatering. Och när Sonys Labubu-satsning har premiär är det fullt rimligt att föreställa sig vuxna bio­besökare som omsorgsfullt placerar sina Labubus på egna biostolar. Inte som kitsch, utan som rituell förlängning av persona. För Labubu är inte bara en leksak. Nej, den är ett postironiskt statement, ett fluffigt kapitalistiskt spirit animal, lika delar trygghetsobjekt, identitetsmarkör och Instagramvaluta. Det är inte svårt att förstå lockelsen. Vi lever i en tid där allt ska effektiviseras och monetiseras, och där hänger Labubu och flinar med sina små hajtänder som om den vet något vi andra fortfarande förnekar: att meningen med livet numera handlar om att hitta en skev balans mellan barndomens trygghet och vuxenvärldens konsumtionsdopade tröstbehov.

Allt detta har lett mig till en märkligt rimlig slutsats, sett ur samtidens logik. Om vi på biograferna redan nu bejakar att Labubus förtjänar sin egen biostol kan detta bli kultursektorns mest oväntade katalysator – ett slags plyschbaserat publikstödssystem. Kanske är detta ingen kulturell kollaps, utan snarare en evolution. Vuxenhet version 3.0: månadslöner, bankID, skatteåterbäring och en liten demonliknande mjukis med designeroutfit. Så när biograferna fylls och ridån går upp behöver vi inte vara cyniska. Det kan vara framtidens kultur, lika legitim som vilken epok som helst och biograferna kan ännu en gång glädjas åt fullsatta salonger även om hälften av platserna fylls av polyesterbakar snarare än publik med kognitiv förmåga och kulturhunger.