Snö som ödesmättat singlar ner mot marken. Människor som älskar varandra står med meters mellanrum. Svettiga cykelfärder. Dova palettfärger. En melankolisk blondin i Nordkorea. Nej, titeln syftar inte på en kompisruta på ett konstmuseum i Stockholm, utan på ett torg i Pyongyang, där ett drama mellan ett älskande par och en förtryckande regim utspelar sig. The square är en sydkoreansk film om kärlek mellan en nordkoreansk trafikdirigent och en svensk ambassadör, som visades på Göteborgs filmfestival i januari.
Trots en ibland bristande research gällande Sverige (ett Ö för mycket i ett namn och en insinuation om att en modern svensk skulle föredra Bullens pilsnerkorv över kimchi) uppskattade jag denna film mycket. Isak Borg, en ung ambassadör, blir förälskad i en trafikofficer vid namn Bok-Joo. Deras kärlekshistoria gestaltas av subtila kärleksgester på offentliga platser och hemliga möten i obefolkade trakter. Och ja, namnet Isak Borg kommer från Victor Sjöströms karaktär i Bergmans Smultronstället.
Kärleksberättelsen och den auktoritära angiverikulturen etableras samtidigt genom ett par shots i inledningen utan dialog. Bok-Joo lägger sitt huvud på Isaks axel medan de åker i en rulltrappa. När människor nyfiket tittar från den mötande rulltrappan lyfter hon snabbt på huvudet och ställer sig rakryggad bakom honom. Senare, på ett tåg, är det enda sättet för de att visa sin kärlek genom en tyst fotkontakt. Den här typen av filmiskt berättande är stunderna som lyfter filmen.
I ett ovanligt skarpt ögonblick påminns jag av hur mycket filmens kraft ligger utanför orden som sägs. Bok-Joo får arbete som en turistguide. Isak Borg möter henne på en utsiktsplats för att bli guidad. Hon framför det intränade programmet om hur den store ledaren har byggt Pyongyangs triumf-båge, som faktiskt är större än den triumf-båge som finns i Paris. Men orden är inte det som betyder något. Hennes tonläge är ironiserande och deras blickar och kroppsrörelser avslöjar att den verkliga historien om vad som händer är en helt annan. Den mellan två älskare som möts.
Men en kärlekshistoria med en utlänning i Nordkorea är inte okomplicerad. Myeong-Jun är översättare, men även agent ditsatt att spana på Isak Borg. Han rapporterar om kärleksförhållandet till sina överordnade och snart står Bok-Joo anklagad för att vilja stjäla diplomatiska hemligheter, eller än värre – fly från Nordkorea.
Det är intressant att se sydkoreanska skildringar av Nordkorea. Ett annat starkt exempel är mästerregissören Kim-Ki-Duks film The net, om en fiskare från nord som råkar drifta in i syd och plötsligt befinner sig i ett storpolitiskt maktspel. I den porträtteras den sydkoreanska underrättelsetjänsten som lika cynisk och manipulativ som den nordkoreanska. Blicken på Nordkorea är både i The net och i The square främst en empatisk blick, som tycker synd om nordkoreanerna, och försöker förstå sig på dem. Författaren och journalisten Ola Wong berättade i sitt sommarprat från 2020 om det dubbelmedvetande man tillägnar sig inom en diktatur. När den officiella linjen plötsligt byts ut och historieböckerna ändrar fakta förväntas befolkningen aldrig erkänna att de genomskådat regimens fulspel. Man lär sig att om en överordnad pekar på ett bord och menar att det är en pall, då är det en pall. Men en del av medvetandet vet ännu att det är ett bord. Detta är dubbelmedvetandet. Den egna regimen ljuger, västmakterna ljuger, och om man ser någonting med sina egna ögon är det bara sant om man först kollar så att det överensstämmer med partiets linje. Ingenting är sant och allting är möjligt, som Peter Pomerantsevs bok om Ryssland heter.
I filmen porträtteras översättaren Myeong-Jun som ensam, isolerad och plågad av detta dubbelmedvetande. Hans överordnade berättar för honom att Isak Borg och Bok-Joo är spioner. Men med sina egna ögon ser han en passionerad kärlekshistoria mellan två godhjärtade människor. Myeong-Juns hårda disciplinerade yta hotar att när som helst spricka på grund av de inre paradoxer han tvingas omfamna.
Korea-halvön är idag hem till två dystopier på motsatta sidor om ideologibarometern. Sydkorea styrs av ett fåtal snorrika oligarker där ojämlikheten är skriande och där den inhumana arbetskulturen begränsar människornas möjlighet att bygga kärleksfulla relationer. I Chan Wook Parks film No other choice och Bong Joon Hos Parasit har vi tidigare fått följa internationellt tongivande inlägg i den debatt om ojämlikheten som pågår inom Sydkorea. I norr styr en ensam diktator vad Göran Persson kallade en nekrokrati, där den döde ledaren Kim il Sung fortfarande är den egentliga diktatorn.
Vad nordkoreanerna själva anser om sitt samhällssystem är svårt att reda ut inom populärkulturen. Vad som är tydligt i denna film är dock Sydkoreas blick på Nordkoreanerna. Kommunismen, den ultimata kollektivismen – en för alla och alla för en – blir i den Nordkoreanska praktiken en byråkratisk apparat som skapar en enorm ensamhet och isolering. Angiverikulturen tvingar fram en disciplin och en självbehärskning och dubbelmedvetandet tvingar varje människa till inre paradoxer som hotar med sönderslitning.
Kylan känns genom bioduken. Snön ligger tät i Pyongyang. Den råa texturen och de matta färgerna i animationen förhöjer ytterligare iskylan som förmedlas av karaktärernas stora kappor. En imponerande mängd faktiska platser i Pyongyang presenteras i filmen. Med tanke på de hårda restriktioner som ligger kring inträdet i landet är det svårt att ana hur regissör Kim-Bo-Sol tillskansat sig en så gedigen kunskap. (Om bara samma research hade gått in i Sverige-porträttet!!)
Om du – som jag – är svag för animerade filmer med politiska teman skulle jag rekommendera denna film. Det är regissör Kim Bo-Sols första långfilm. Jag hoppas att vi får se mer av honom i framtiden!
