På fredag den 20 mars har Julia Thelins långfilmsdebut Mecenaten premiär. Filmen följer en namnlös städerska, spelad av Carla Sehn, som begår identitetsstöld på en av sina kunder, en stor profil inom konstvärlden. Städerskan utnyttjar sin nya identitet genom att gå på en utställning där hon hittar två konststudenter, Gustav (Lucas Lynngaard Tønnesen) och Salle (Maxwell Cunningham), båda två lika desperata efter att få träffa någon med ett högt kulturellt kapital. Hon lurar killarna till sin arbetsgivares tomma hem där maktspelen dem emellan till en början mest framstår som småroligt oskyldiga.
Här byggs det snabbt upp en intressant dynamik mellan karaktärerna. Städerskan har gått från ytterkanten av konstvärlden till toppen av hierarkin, medan konststudenterna tror sig ha en chans att få sin konst utställd på hennes galleri i New York. Lögnen utvecklas till falska löften, spänningen i filmen härstammar från frågan; hur kommer killarna att reagera när illusionen om framgång spräcks?
Filmen utforskar ett Stockholm där kulturellt kapital är allt, och i den första scenen görs det tydligt att städerskan inte besitter något av det. Hon har inte de analytiska verktygen för att berätta om det konstverk hon står framför när hon låtsas vara guide. Hon har inga kunskaper om den värld hon kommer att inkräkta, men hon kan ljuga, hon är som en kvinnlig Mr. Ripley i konstvärlden. Men till skillnad från Anthony Mingellas ikoniska filmatisering av The talented Mr. Ripley från 1999 är Mecenaten inte en renodlad thriller, för här finns också en hel del komiska element. Blandningen fungerar väl i en premiss baserad på en karaktär som ljuger. Karaktärer i komedier är generellt sätt inkompetenta men för vilka allt löser sig i slutändan ändå. I thrillers däremot följer vi ofta poliser eller andra typer av människor med expertiser och särskilda kunskaper som hjälper dem att besegra det externa hotet. Generellt sett kan man väl säga att protagonisterna i thriller och komedi är varandras motsatser. Karaktärer som ljuger för att dölja sina brister fungerar kanske just därför särskilt väl för att binda ihop genrerna. Bong Joon-hos Parasit (2019) är ett bra exempel på blandningen.
Mecenaten rör sig mellan dessa genrer genom filmen, där berättelsen börjar som en komedi men senare bygger mot en intensiv tredje akt där den höga spänningshalten låter thrillergenren komma fram ordentligt. Både anslaget och slutet är berättelsens stora styrkor, i mitten av filmen blir det däremot lite kämpigare även om det finns en del positiva saker även där. Svagheten i filmen är att det blir långdraget, några scener i den andra akten hade kunnat skippas för att skicka oss snabbare till den mer intensiva delen då det blir riktigt spännande. Carla Sehns skådespelarinsats är däremot genomgående stark, vi fångas av en karaktär som närmar sig killarna och världen runt henne med nyfikenhet som blandas med ett mörker som bygger på den interna frågan “hur långt kan jag ta det här?” När historien når sitt crescendo påminns jag om Michael Hanekes Funny games (1997). Jag önskar att jag hade fått fler scener med samma ton av hotfull stämning redan under uppbyggnaden, men filmen bromsar sig själv lite väl mycket.
Men det som främst slog mig efter det att jag lämnat biosalongen var hur filmen skildrade konstvärlden. Tavlan som städerskan beundrar i början är ett porträtt av en kvinna som skulpterar. En sorts meta-tavla. Carla Sehns karaktär frågar sig själv, och åskådarna, vad tänkte hon när hon gjorde skulpturen? Frågan ställs komiskt för att porträttera städerskan som någon som inte besitter kulturellt kapital. Men samtidigt finns det en genuin fråga; hur är det att vara konstnär? Den nyfikenheten blir drivande i karaktären och i dynamiken med de båda unga studenterna. Killarna är ju själva konstnärer, så självklart är hon nyfiken på dem.
Men vad vill filmen säga om konstvärlden, förutom att den rymmer hierarkier? Läser jag kanske in mer än jag borde bara för att det börjar med en meta-tavla? Jag tror dock inte det.
Filmen inleds med en svartvit sekvens föreställandes en kvinna som skriker, en tydlig referens till performancekonstnären Marina Abramovićs verk Freeing the voice (1975). Abramovićs verk gick ut på att hon, liggande på rygg i en säng, skrek konstant i tre timmar tills hon tappade sin röst. Min instinktiva tanke var att filmskaparna vill rycka liv i den hjärndöda Tiktok-generationen och gen z-publiken som mest troligtvis kommer att se filmen hemma. Men under filmens gång blev det alltmer tydligt att de första sekunderna hade betydligt mer med temat att göra. Det är en blinkning till den explosiva spänningen som kommer senare i filmen. Skriket återvänder…
Den konstform som filmen främst refererar till är just performanceverk och det finns ett undersökande i filmen som fokuserar på relationen mellan konstverk, konstnär och subjekt. Samtidigt, på tal om Funny games, så finns det ett utforskande av sadism och masochism, offer och förövare. Relationen mellan dem utforskas genom gruppens dynamik och identitet. Gustav och Salle är initialt offren i berättelsen, men snart anar vi ett mörker hos dem.
Som jag tidigare skrev är det svårt att avgöra exakt vad filmen vill säga om konstvärlden. Slutbilden av filmen gav ingen klarhet i det, men städerskan fick till slut sin plats i den vita kuben. Hon förblir för mig något av en gåta. Hon har inga analytiska verktyg för att bryta ned konstverket som beskrivs i början, men vi ser att hon berörs av det. På samma sätt förstår jag henne inte fullt ut, men jag kan samtidigt inte låta bli att dras in när jag med blandad beundran och förtvivlan ser på medan hon ljuger sig in i en annan värld.
