Regi: Christian Petzold
Land: Tyskland
Speltid: 1 h 43 min
Bio: 7 juli
Leon följer inte med till havet, han måste arbeta på sin roman. Och om han någon gång ändå tar sig dit till går han inte ner i vattnet utan somnar på stranden, fullt påklädd. Leon skulle aldrig klä sig i shorts. Han är mycket kritisk till vännens planer på att göra en serie bilder av havet och människor som tittar på det. Inte heller gillar han att den sällskapliga Felix ordnar gemensamma middagar med den för Leon högst ovälkomna kvinna som de måste dela Felix mammas fritidshus med. När han ska boka ett hotellrum till sin förläggare och blir erbjuden ”författarrummet” förlöjligar han att den lokala personalen uttalar Uwe Johnson på amerikanskt sätt, som ”djonson”. Nej, Leon är inte någon särskilt trevlig människa. Han lever med huvudet långt uppe i sitt eget arsle. Det enda han kan tänka på är sitt romanutkast och det faktum att det inte uppskattas av omgivningen, av skäl han inte förstår inte verkar förstå. Under tiden brinner skogarna runtomkring. När förläggaren väl kommer inträffar en rad händelser som tvingar Leon konfronteras med verkligheten.
Jag förstår inte varför den här typen av film fortfarande görs. En moralitet, eller sedeskomedi, eller en liten utvecklingsroman i filmform, där den unge huvudpersonen – vit, manlig, heterosexuell och allt det där – förlöses genom en omgivning som uppenbarligen finns till bara för hans skull, han måste bara verkligen börja se den. Vännen Felix är på varje tänkbart stereotypt sätt en Hjälpare och sidekick som kan offras längs vägen. Hans hud är mörk, han är gay och han är bästa vän med sin kropp, som oftast bara är klädd i ett par shorts. Det är ju nästan som om han vore ett slags naturbarn. Men framför allt och naturligtvis finns det en Kvinna i röd klänning, även hon kroppsligt utlevande och i kontakt med elementen. Nadja, som hon heter, visar sig inte bara vara glassförsäljare utan litteraturvetare med en förkärlek för klassisk tysk romantisk lyrik. Men man behöver inte vara orolig. Hon kommer inte att överglänsa Leon. Trots allt finns hon ju där för att konfrontera och väcka upp Leon, få honom att dra huvudet ut ur röven.
Christian Petzold är en uppskattad flyhänt tysk regissör. Han kan berätta en historia. Han har sinne för dramatik. Hans förkärlek för det romantiska visade sig i full figur med förra filmen Undine, där gränsen mellan verklighet och saga upplöstes. Men sagan var av en sådan typ man berättar för barn, lite H. C. Andersensk men mer lättsmält. Petzold får mig att längta tillbaka till sjuttio- och åttiotalets Werner Herzog, en romantiker av högre kaliber, vars världsfrånvända vansinne skapade mästerverk. Röd himmel hade kunnat vara något helt annat och mycket mer intressant. Nyckeln finns ju i titeln. Skogsbränderna som rasar finns hela tiden där i bakgrunden, det sägs att de är under kontroll, tills de inte längre är det. Röd himmel hade kunnat vara ett klimatdrama, någonting som faktiskt handlade om landskapet och inte bara använde det som sublimt romantiskt staffage. I stället hade filmen kunnat hetta ”Den unge Leons uppvaknande”, fast det är inte klimataktivist han utvecklas till. Det är inte heller det förödda landskapet vi återkommer till i filmens sista epilog.
Huvudpersonerna står på taket till huset de delar och tittar på elden som rasar längre bort – den är både vacker och skrämmande. Likadant är det med havet. Även det ger ifrån sig anmärkningsvärda ljussken. Trolskt, lockande, men man vill inte gå ensam till havet om natten. Naturmotiven hade kunnat utnyttjas mer men tillför onekligen filmen något rent visuellt. Huvudrollsinnehavaren Thomas Schubert gör sitt arbete bra, han är närmast perfekt som Leon – en odräglig typ men samtidigt någon det är lätt att relatera till. Paula Beer – återkommande skådespelerska i Petzolds produktion – har med Nadja en betydligt mindre intressant roll men gör väl vad hon kan med den. Hennes uppgift är att gå runt i röd klänning, bjuda folk på mat och vin och rent allmänt stå i samklang med Livet. Det är för jävla trist helt enkelt.
Trots att jag inte är mycket för genikult kommer jag på mig själv med att längta tillbaka till den så kallade Nya tyska filmen, som nu hör till ett svunnet århundrade. En stor stjärna som Fassbinder kunde i princip bete sig hur som helst och ändå bli dyrkad. Bort med sånt. Men låt själva djärvheten komma tillbaka, överdrifterna, den frätande samhällskritiken, även om den kanske inte alltid låg på högsta nivå. Hela världen står mer eller mindre i brand. På något sätt måste det också avspeglas inom filmen.
Recensionen publicerades ursprungligen i FLM nr. 67, som utkom i juni 2024. Prenumerera på FLM? Beställ HÄR.
