Valen har länge simmat runt i den amerikanska kulturens mentala underströmmar. Ett bibliskt vidunder, leviatan, som härbärgerade Jona i sin enorma buk. Däggdjuret förvandlades till en litterär symbol för individens ibland absurda strävan efter mening i en meningslös värld av den amerikanske författaren Herman Melville i romanen Moby Dick (1851).Han beskrev ett slags modern sekulariserad frihet där individuell mening och sammanhang är slutmålet i stället förkristendomens gudomliga frälsning. Men den, valen, befinner sig hela tiden på avstånd, gäckande och svåråtkomlig.
Darren Aronofskys kammardrama The whale hymlar inte med hur pass djupt den dyker ner i den klassiska amerikanska litteraturen. Redan under de första minuterna får vi en lång föreläsning av filmens huvudperson, engelskläraren Charlie (Brendan Fraser), om hur Melville omsätter sin maritima metafor till en bild av människans sorgliga belägenhet. Charlie har nyligen förlorat sin partner och tillbringar nu sin tid då han inte undervisar åt att äta ihjäl sig. Han, filmtitelns åsyftade val, väger 270 kilo. ”Det långa partiet som bara listar fakta om valar i Moby Dick”, läser han från ett skrynkligt papper, ”är bara ett sätt för författaren att, om än för ett ögonblick, bespara oss sin sorgliga historia.”
Han visar snarare upp en uttömmande förteckning av kroppsliga defekter och sjukdomar för att han verkar uppfatta det som djupt fascinerande.
Om Melvilles avsikt var att låta läsaren stålsätta sig inför huvudpersonerna Ishmaels och Ahabs bedrövliga – om än stundtals mörkt dråpliga – skröna om jakten på den legendariska valen, så har Aronofsky inte tålamod att dra benen efter sig. Till skillnad från Melvilles subtila och intelligenta skärskådning av den moderna människans själsliga hälsa i mitten av 1800-talet, är The whale ett utstuderat frosseri i miserabilism.
Aronofsky försöker inte skapa en brechtiansk medvetenhet om narrativet hos publiken, nej. Han visar snarare upp en uttömmande förteckning av kroppsliga defekter och sjukdomar för att han verkar uppfatta det som djupt fascinerande. Han får helt enkelt inte nog. Det finns en parallell att dra här till det psykologiska skräckdramat Black swan (2010), där Aronofsky oförblommerat gluttar på snygga slanka kvinnokroppar i tajta dräkter i två timmar. I The whale skiftar han fokus till mänsklig fulhet; svällande kroppshyddor i säckiga träningskläder. Brendan Fraser, vars comeback som skådespelare har nominerats till en Oscar (även om den knappast kan mäta sig med Paul Mescals tillika rollprestation som deprimerad pappa i Charlotte Wells Aftersun), har tagit på sig en enorm ”fatsuit”. (Varför inte bara anlita en överviktig skådespelare? undrade jag. Sedan kom jag på att det är Hollywood.)
Hjärtat håller på att ge med sig. Han trycker i sig köttbullemackor så snabbt att han sätter i halsen.
Charlies kropp är i lika uselt skick som hans själ. Magen hänger ut överlinningen på hans löst sittande mjukisbyxor. Han dryper av svett och flott. Hjärtat håller på att ge med sig. Han trycker i sig köttbullemackor så snabbt att han sätter i halsen. Tur att hans enda vän, sjuksköterskan Liz (Hong Chau), ofta är på besök och kan rädda honom från att kvävas.
Aronofsky dröjer sig med en närmast pervers intensitet kvar vid Charlies veckade dubbelhakor, som städse glänser av fett från friterad kyckling, och hans lidande blick som kikar fram från under helkroppsprotesen. Charlie undervisar onlinekurser i skrivande, men han vill inte visa sig själv i webbkameran. Han orkar inte konfronteras med sina elevers reaktioner när de ser hur otroligt överviktig han är. Aronofsky är dock skoningslös; han väjer inte undan sin granskande blick för ens ett ögonblick. Han flår formligen Charlie med kameralinsen. Redan i inledningen, där vi i en pinsamt utstuderad scen får se hur Charlie får hjärtsvikt samtidigt som han runkar till pornografi på sin laptop, tydliggör regissörens sitt syfte. Aronofsky är inte ute efter att skildra mänsklig värdighet. Han är, som han bevisade med all önskvärd tydlighet redan i Requiem for a dream (2000), endast intresserad av smuts och förnedring. The whale påminner i mångt och mycket om den misärkåta pekoralrullen Blonde från tidigare i år.
Det finns många regissörer som inte har särskilt behagliga verksförteckningar. Det är inte något dåligt. Michael Haneke skär konsekvent kliniskt precisa snitt i samtiden. Pier Paolo Pasolinis avskydda Salò, eller Sodoms 120 dagar (1975) är så djupt besvärande i sin skildring av fascismens mekanismer att den nästan, men bara nästan, slår över till det den kritiserar.
Aronofsky saknar talangen. Det hade varit bättre om han ägnade sig åt pilsnerfilm. I nuläget spottar han bara ur sig övertydliga uppvisningar i solipsistisk självömkan och misantropi. ”Jag vill bara veta att jag har gjort något rätt i mitt liv”, gnölar Charlie i slutet. Det är svårt att bry sig. Filmen är en lång navelskådande monolog om hur synd det är om honom och om hur mycket han hatar sig själv, trots att människor – inte minst hans sedan länge förlorade dotter, Ellie (Sadie Sink)– runt honom försöker hjälpa honom att ta sig upp ur mörkret.
Hans lidande kulminerar med att han, till tonerna av dramatiskt överspänd stråkmusik, trycker i sig en majonnäsdrypande familjepizza samtidigt som hans hjärta håller på att explodera av ansträngningen. Nej, inget lämnas åt fantasin. The whale mular in sitt fruktansvärda lidande i plytet på publiken i varenda köttskalligt regisserad scen. Det är ett under att någon fortfarande anser att Aronofsky är en intelligent regissör.
