fbpx

Under en fatsuit

För att slippa handskas med tjocka skådespelare sätter Hollywood gummivalkar på smala stjärnor. Karoline Östman granskar det tunga i filmerna och frågar sig om inre skönhet existerar.

En scen i en sitcom: En förväntansfull kille väntar på sin blind date. Han har tagit fram en fantombild utifrån tjejens beskrivning av sig själv: 1,68 lång, långt brunt hår och blåa ögon. Bilden föreställer en filmstjärna. Han flabbar och gör high five med sin kompis samtidigt som dörrklockan ringer. Han öppnar dörren. Där står en tjej. Publiken skrattar. Och skrattar. Och skrattar.

Scenen kommer från förra årets succéfilm Prinsessa. Filmen är en ovanligt smart och rolig kritik av hur fetma gärna reduceras till komisk effekt på film och tv. 18-åriga Maja när skådespelardrömmar, men hennes extrakilon står hela tiden i vägen för att hon ska bli sedd som hon verkligen är. Alla ser bara en tjock tjej när de öppnar dörren.

Jag träffar regissörenTeresa Fabik på ett fik i Skärholmen utanför Stockholm. För tillfället bor hon hemma hos mamma i Södertälje, men nästa vecka bär det av till Hollywood. ”Idén till Prinsessa föddes när jag satt och slökollade på en amerikansk sitcom”, säger hon. ”Och det var just den här situationen: en kille som hade en blind date och tror att tjejen ska vara smal och snygg. Så kommer hon och är fet och då är det synd om honom. Jag tänkte på den tjejen. Hon som förmodligen gått en skådespelarutbildning och haft sina drömmar – och så var det det här som hon fick göra.”

Ändå håller Teresa Fabik inte riktigt med om att Prinsessa är en film om fetma. ”Jag tycker framförallt den handlar om att följa sina drömmar, trots hinder. Och nu var övervikten hennes hinder.”

”Om du slår på tv:n är knappast tjockhet ett hinder bland andra. Det krävs inga doktorandstudier för att se att tjocka människor på tv är fast i entonigt negativa skildringar. ”Orden är filmforskaren Katariina Kyröläs som har ägnat åtskilliga timmar de senaste åren åt tv-utbudets tyngre sida. I sin avhandling som nyligen blivit färdig granskar hon hur fetma visas upp i tv och film.

Vi träffas på hennes kontor på Filmhuset. Jag sätter mig i en säng som fortfarande står kvar efter den tidigare innehavaren som led av narkolepsi. ”Det mest centrala kännetecknande draget är att fetma i tv visas upp enbart för att avlägsnas. I samma sekund som fetma blir synligt formuleras ett krav på att undanröja det”, säger hon frankt. ”Tjocka kroppar existerar bara som något som ska fixas.”

På film finns det inte samma bantningkrav, där är istället tjocka ofta korrupta och saknar moral, vare sig de kommer från underklassen eller överklass. De är lata och saknar förmåga att kontrollera sitt matintag. Ofta härbergerar de ett trauma. ”Men hur tjocka skildras på film är väldigt könsbetingat”, påpekar Katariina Kyrölä. Tjocka män kommer oftare undan med att vara lite vem som helst. Men en helt omöjlig roll för en tjock skulle vara hjälterollen i en action- eller science fiction-film. ”I actionfilmer är feta sidekicks, men inte hjältar. Jag vill egentligen inte säga att det är omöjligt, men just nu, om du skulle ha en fet karaktär som actionhjälte i en mainstreamfilm så är det definitivt en komedi”, konstaterar hon.

Film och tv-industrierna har alltid föredragit att ha smala människor i bild. Men de senaste tio åren har reality-tv:n fört med sig fler tjocka människor i tv-rutan. Och de blir bara fler. Det är Tjockholmen, Du är vad du äter, Generation Fett och Supersize vs superskinny. En ny säsong av viktförlustdokun Biggest loser spelades in i sommar och ska gå på Tv4 under hösten. Huge, en dramaserie om ett fatcamp hade premiär i sommar i USA med Nikki Blonsky från Hairspray i huvudrollen. 8 000 personer sökte för att få banta med Anna Ankas i hennes nya program i höst. Tjockisprogrammen är en del av en fy skäms-våg där oekonomiska, ohygieniska, tjocka och allmänt odisciplinerade människor ska skämmas offentligt. Trots att fetma delvis har genetiska orsaker, att lite övervikt inte är hälsovådligt och att skräpmat äts av var och varannan så läxar programledarna upp deltagarna. Anna Skipper och hennes kollegor äcklas demonstrativt samtidigt som de verkar njuta av att rota runt i kylskåpen och sedan fördöma: ska du äta det där?

”Varför är det alltid den feta som ska ändra sig och inte samhällets attityder?” frågar Katariina Kyrölä märkbart upprörd. Hon jämför med mobboffer: ”Där är de flesta ändå överens om att det är mobbarna och inte mobboffren som borde ändra sig.” Egentligen är kanske föraktet och fördomarna det amoraliska. Kanske är det Skipper och Anka som borde skämmas.

Och alla vi andra, som tittar och njuter av att äcklas.

Jag tänker på det kroppsliga äckel som infunnit sig instinktivt varje gång jag tittat på Du är vad du äter eller något av dess syskonprogram – den släng av ätstörning som kommer varje gång. Jag skäms över det. Men enligt Katariina Kyrölä kan skamkänslor ändå vara bra, när de bubblar upp i den egna kroppen och inte förläggs utanför, hos de andra. Även om hon är noga med att inflika att ilska är bättre. ”Mycket av det som i media kopplas till fetma handlar egentligen om oönskade känslor kring kroppslighet och kroppar generellt – som kan appliceras på alla kroppar, men som en säkerhetsstrategi reserveras de till den feta kroppen. Och då slipper vi andra jobbiga känslor av skam och kontrollöshet”, fortsätter hon.

På samma sätt som Jesu korsfästelse var ett ställföreträdande offer för mänsklighetens synder så har den tjocka kroppen blivit en ställföreträdande slasktratt för kroppslighetens mörka sidor av skam och äckel. Detta är inte rationella eller intellektuella mekanismer, utan emotionellt verksamma – rakt på kräkreflexen. ”Trots att du är kritisk på en rationell nivå så skapas den här yiuuu-reaktionen genom olika audiovisuella strategier som de här realityserierna använder, hur de kombinerar feta kroppar med junkfood, känslor av skam och själväckel och det är ju där som deras inflytande är obehagligt, eftersom det fungerar rent kroppsligt.” Bilden av Anna Skipper som i slutet av programmet håller fram en bricka med svål, fett, falukorv eller något annat motsvarande deltagarnas förlorade kilon stannar kvar på näthinnan.

Samtidigt som feta kroppar visas upp i tv:ns skamvrå så har också en medvetenhet och kritik av skönhetsideal populariserats under de senaste åren. How to look good naked är en brittisk tv-produktion där tjocka kvinnor som är missnöjda med sina kroppar får genomgå en peppkurs för självförtroendet istället för att få sina matvanor skärskådade och äckelexponerade. Programmets ideolog, stylisten Gok Wans säregna metod går ut på att exponera kvinnorna halvnakna på bilder som sedan projiceras på offentliga platser där förbipasserandes positiva omdömen sedan återges Snygg naken hette den svenska versionen som kom på Kanal 5 2007.

***

På film lockar den tjocka istället till frigörande skratt, ibland verkar själva åsynen av en tjock person i fel sammanhang – som drömtjejen på en date – räcka som komisk effekt. Men ofta skapas effekten av tjockisar som inte har den goda smaken att gömma undan alla de där kilona. Utan dansar, hoppar i poolen eller romantiskt springer på en strand – som när Big Momma i Big Momma’s house i slowmotion springer på stranden i gul baddräkt och flätorna och fläsket samstämmigt fladdrar.

”Det är intressant att många komedier inkluderar en karaktär – den skamlösa kvinnan – en riktigt fet kvinna som inte har det sunda förnuftet att vara skamfull över sin kropp, någon som bara är kaxig och går omkring i sin bikini och tolkar elaka blickar som bekräftelse”, säger Katariina Kyrölä och nämner Rasputa i filmen Norbit som det tydligaste exemplet. Det är Eddie Murphy i en fatsuit– precis som vi såg honom i Den galna professorn-filmerna. Rasputa är översexuell och kväver nästan sin man (som också spelas av Eddie Murphy) och sjunger med i låttexter som ”don’t you wish your girlfriend was hot like me”. ”Hon görs ju till åtlöje, men är samtidigt helt skamlös. Ihärdigt tolkar hon varje ögonkast som beundran”, säger Katariina Kyrölä och skrattar. Hon menar att tjockisskämt fungerar terapeutiskt, som en frigörelse från all den kulturella rädsla och oro för kroppen och kroppslighet som vi alla har. Fetma har ju blivit som ett ständigt hotande moln som svävar över de västerländska människorna.

”Många komedier är gjorda på ett väldigt listigt sätt, man ska man skratta åt fetman genom extremt lama skämt som den tjocka killen som hoppar i poolen och tömmer den på vatten, samtidigt som man försöker appellera till folk som är pro-fat eller helt enkelt inte har lust att skratta åt fetma genom att på ytan ha ett kritiskt budskap”. Hon nämner den romantiska komedin Min stora kärlek som det tydligaste exemplet. Min stora kärlek handlar om Hal (som spelas av Jack Black) som är uttalat ytlig när det gäller det motsatta könet. Han kan helt enkelt inte se djupare än fysiska attribut. En dag blir han således hypnotiserad av en livsstilscoach till att enbart kunna se inre skönhet – ja, filmens sensmoral är att insidan är viktigast. Snart blir han kär i Rosemary, en jättetjock kvinna, men vars inre ser ut som Gwyneth Paltrow. ”Ja, det går inte att visualisera inre skönhet utan att det blir yttre Gwyneth Paltrow-skönhet”, stönar Katariina Kyrölä.

***

Att ha en vacker insida på film innebär, stick i stäv med själva definitionen av insida, helt enkelt att vara snygg. Sen döljs den här snyggheten antingen av nördighet, lathet eller fett. Vi känner igen Majas sorg i Prinsessa över att vara någon annan än den man ser ut som, någon annan än den tjocka som syns. Det vill säga någon smal och vacker, på insidan.

Teresa Fabik tvekar lite när jag frågar varför Majas hinder ändå blev fetma. ”Jo, men jag har tänkt mycket på det, det är svårt att formulera sig för man är rädd att såra någon eller låta okänslig på något sätt”, säger hon, och poängterar att det är ett känsligt ämne. ”Jag har väl i likhet med många andra känt att man är någon annan inuti än den man ser ut som, att man har den här vackra lilla späda varelsen inuti sig och sen så konfronteras man med verkligheten att omvärlden inte alls uppfattar en som sådan.”

Katariina Kyrölä instämmer lite bekymrat i att idén om att kroppen skymmer den man verkligen är är vanligt förekommande, och förmodligen en väldigt reell upplevelse. ”Å ena sidan tänker jag, varför skulle det riktiga jaget vara nånting annat än fet? Varför kan inte fetman vara en del av jaget? Det är ett tankesätt som implicerar att det riktiga jaget är någonstans under och om du bara karvar ut det så kan det blomstra.” Men hon menar samtidigt att det är förståeligt ”när allting du är och gör definieras genom att du är fet”.

***

I filmvärlden är det också ofta en bokstavligen smal person som finns under det feta yttre. Den filmiska fetman består nämligen sällan av kött, istället så är det allt oftare en vadderad dräkt, en så kallad fatsuit med en smal skådis inuti. Riktiga tjockisar i stora roller inom mainstreamfilmen är till och med ovanliga. Vi har Nikki Blonsky och Gabourey Sidibe, som i fjol filmdebuterade som Precious i filmen med samma namn. Men annars är det fatsuits som gäller. Katariina Kyrölä är fundersam över den typen av casting, hon menar att en förklaring kan vara att man slipper handskas med en faktisk person, eftersom filmerna ofta skapar mycket komik i att håna fetman. Precis som den scenen som rörde Teresa Fabik i tv-soffan och som sedermera blev en nyckelscen i hennes egen film.

Teresa Fabik tror inte alls att det är därför man har fatsuits. ”Det är helt enkelt svåra att hitta överviktiga skådespelare eftersom det finns så få. Som överviktig kanske man inte har det självförtroendet och den inre tryggheten som krävs. Nu hade jag en sån himla tur att hitta en skådis som hade det”, säger hon och öser beröm över huvudrollsinnehavaren Zandra Andersson. ”Jag tror att folk försöker hitta en bra skådis och så hittar de nån som tyvärr inte är överviktig och då måste de ha på sig fatsuits. Jag tror inte det har att göra med att de inte vill konfronteras med en fet person. När man läser annonser i Sverige så är de väldigt försiktiga med att benämna någon som ful, klumpig eller överviktig. Men när man kollar på amerikanska casting-annonser så är de verkligen rakt på sak: du ska vara en ful tönt. Det är verkligen rakt på, de är hänsynslösa.”

***

I Princessa slits dokumentärfilmaren Erika mellan att skildra Maja såsom hon har lärt känna henne – den Maja ingen annan ser – och produktionsbolaget som vill stapla upp dråpliga tjockisskämt och döpa filmen till ”Fett”. Jag frågar Teresa Fabik om hon kan känna igen sig i Erikas kval. ”Nej”, svarar hons äkert, ”jag var inte rädd för det, för jag tycker någonstans att det är okej att skratta. Jag tycker snarare att Sverige är så otroligt politiskt korrekt att det nästan är tvärtom, alla sitter och är jätterädda: tänk om nån skrattar. Kom igen det är ju underhållning, det är klart man får skratta! Jag är kanske den som är minst rädd för att göra folk upprörda.”

Men när jag slutligen frågar Katariina Kyrölä vad hon önskar få se när hon slår på tv:n i framtiden så får Teresa Fabiks ord en annan klang: ”Mindre politisk korrekthet, vi behöver fler mediabilder som vågar ta risken att förolämpa och samtidigt skakar om många människor”, säger Katariina Kyrölä. ”Serier som Biggest loser och Du är vad du äter borde stoppas.”

Katariina Kyröläs avhandling The weight of images. Affective engagements with fat corporeality in the media publicerades tidigare i år.

av Karoline Östman

Medarbetare på FLM

2 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.