Azurblått vatten, varma vindar, syrsornas spel och gassande sol; månskensnätter över havet, loggböcker och obruten horisont. Kapten Ida och hennes tappra manskap korsar saltstänkta vågor med sitt segelfartyg, och utforskar kustregionerna i både norr och söder. Efter att ha kommit i kontakt med den franska främlingslegionen fascineras Ida i synnerhet av en äldre före detta legionär, med bekanta drag från ett redan existerande filmiskt universum.
Utifrån material skulle kunna vara lika delar turistbroschyr och äventyrsroman har regissören Helena Wittman vänt konventionellt berättande ryggen och skapat en minimalistisk bildberättelse, där färger, ljus och ett utsökt bearbetat ljudspår blir ingången till ett sinnligt utforskande av Medelhavsregionen. Wittman är långt ifrån ensam på årets filmfestival i Göteborg om att till fullo hänge sig åt stämningsmättade miljöer.
Handlingen i uppväxtskildringen The maiden av Graham Foy uppslukas närmast av de omsorgsfulla detaljerna i miljöerna – tågvisslorna i natten, villaförortens enformighet, de stora kanadensiska skogarna. På ett liknande sätt förlorar sig Albert Serra i den tropiska atmosfären på Tahiti i Pacifiction, liksom Joanna Hogg skapar gotisk spökstämning på ett Walesiskt kråkslott i The eternal daughter. Ingen av dessa filmer närmar sig dock abstraktionen i samma utsträckning som Human flowers of flesh, vars taktila detaljer sträcker sig ända ner på mikroskopisk nivå.
Tiden blir både komprimerad och utsträckt, i slutändan lika abstraherad som segelfartygets geografiska förflyttning mellan Marseille, Korsika och Tunisien.
Den antydda handlingen går i dialog med Claire Denis Beau travail när Denis Lavant dyker upp och jonglerar med ägg i köket, men i övrigt finns det få ledtrådar till sammanhang eller kausalitet. Dialogen är knapphändig och kameran registrerar besättningens små sysslor i form av matlagning och motorunderhåll, men mer än något annat består filmen av mellanrum. Tiden blir både komprimerad och utsträckt, i slutändan lika abstraherad som segelfartygets geografiska förflyttning mellan Marseille, Korsika och Tunisien.
Att expeditionens sammanhang, mål och mening förblir obskyrt kan ge ett svårtillgängligt intryck. Men mer än en film att förstå, har Wittman med hjälp av ett minimalistiskt bildspråk, exakt klippning och ett rikt ljudspår skapat en värld att försjunka i: meditativ, detaljrik, levandegjord.
