”Är det en synd att vilja? För när jag vill så vill jag så mycket.”

Den sökande tonåringen Ana biktar sig plikttroget för prästen. Nej, att vilja är inte en synd, blir svaret, det beror på vad det gäller. Av nödvändighet tassar hon runt ämnet och utvecklar inte, plågad av oförenligheten mellan hennes hjärtas lust och den katolska värdekonservatismen.

Eller hur mycket plågas hon egentligen, och vad är hennes innersta längtan? Det är svårt att riktigt veta. Lika vag som Ana är i samtalet med prästen är nämligen det portugisiska HBTQ+-dramat Wolf and dog i sina karaktärsstudier.

Filmskaparen Claudia Varejão har tidigare gjort dokumentärerna Ama-San (2016) och Amor Fati (2020). Wolf and dog är hennes fiktionsfilmsdebut. Filmen utspelar sig på den lilla ön São Miguel, ett isolerat fiskarsamhälle ute i Atlanten djupt förankrad i en katolsk tradition. Vi bekantar oss med tonåringarna Ana, Luis, Cloé och deras familjer, alla spelade av icke-professionella skådespelare. Den könsöverskridande Luis vidgar Anas vyer när han introducerar henne till sin queera vänskapskrets, och ett särskilt band uppstår till kompisen Cloé som är på besök.

Det finns en del intressanta observationer att lyfta, inte minst kring manlig ofrihet. Anas bror Telmo jobbar med fiske och langar knark vid sidan av. ”Vad har jag gjort för fel?” ojar sig mamman när hon och Ana hittar Telmo neddrogad i en knarkarkvart en natt, som att det skulle gå en rak linje mellan henens agerande som mamma och sonens missbruk. Men att Telmo hamnar där han gör känns nästan ödesbestämt givet hans snäva manövreringsyta som ung man. Luis queerkrets framstår allt mer som frihetsalternativet, trots repressalier från fäder och religiösa överhuvuden.

Trots att Wolf and dog handlar om en specifik liten ö med ett stort queercommunity (intressant i sig) ger den paradoxalt nog ett kontextlös intryck. Den öppnar nästan mytiskt,  och liknar ön vid jaget och det omgärdande havet som dess oändliga möjligheter. Detta mytiska – och det platsspecifika – hade gärna fått ta mer plats! Nu svävar den istället runt i obestämbarhet. Det är inget fel på filmens lösa berättelsestruktur per se. Den narrativa modell som coming-of-age-filmen ofta är inrättad under, som stipulerar riktning och vändpunkt, kan förstås anklagas för att vara konstruerad. Poängen i Wolf and dog kan ju snarare vara att illustrera att Ana inte själv vet vad hon vill. Problemet är snarare att vi aldrig kommer in under huden på Ana och Luis. De blir stumma karaktärer.

Delvis går detta att härleda till användandet av extrema närbilder, som det finns gott av. Som estetiskt och berättartekniskt val bygger det på en övertro till närbildens förmåga att frammana en känsla av intimitet. Effekten blir den motsatta och musiken lider av ett liknande problem. Den är förvisso atmosfärisk, men istället för att lyfta och komplettera bilderna upplever jag den som kompensatorisk. Med sin dokumentärfilmsbakgrund märks det att Varejão bottnar i en varm och sympatisk människosyn, och filmen har poetiska kvalitéer.  Men engagemanget dalar när bilderna blir neonglittriga ballonger som svävar omkring utan fäste i marken. För mycket pose, för lite substans.